Vi gick till kyrkan idag. Signe tycker om psalmsången, orgeln, Gud, kyrkklockorna och alla fina lampor och ljus. Jag håller med henne, det är fint. Vad vi inte tycker om det är kärringdjävulen som bara poppar upp från ingenstans (läs: helvetet) och börjar komma med "goda råd" precis när vi avslutat sopplunchen.
Kärringdjävulen: Måste du stå och skaka henne sådär?!
(Jag vaggar Signe ganska lugnt)
Jag: ursäkta...?
Kärringdjävulen: jag har sett dig i kyrkan, måste du stå sådär med henne hela tiden.
Jag: Ja, annars blir hon ledsen.
Kärringdjävulen: Ja, men då har du skämt bort henne.
Jag: Jaha.
Kärringdjävulen ger inte upp utan fortsätter: Måste du stå och skaka henne sådär?! Jag tycker du ska kolla upp det där...
Jag: Kolla upp?
Kärringdjävulen: Ja, du kan ju inte stå så där hela tiden... sluta stå så där... du måste kolla upp det.
Hon vänder sig om och går och jag ropar: Om jag behöver fler goda råd så säger jag till...
Dumt sagt, tror inte att hon har en aning om vad ironi är. Kändes inte riktigt som om hon var på skämthumör.
Till historien hör att Signe uppförde sig exemplariskt i kyrkan och på kyrkkaffet efteråt. Hon var halvvaken men sa knappt pip. Så fort hon började med tillstymmelsen till skrik så reste jag mig upp och gick längst bak i kyrka och vaggade henne. Halva gudstjänsten sov hon. Men som alla som känner henne vet, så är det där med att bli vaggad och gungad hennes grej.
En sista grej bara... Gud, du gör det satans svårt för mig när du kommer i gestalt av en kärringdjävul.
