ännu utan namn

Skrivet 14e januari

När Grötil dog innan han ens fick finnas ville jag inget annat än att snabbt bli gravid igen. Men dagarna gick. Veckorna gick. Kroppen var inte sig själv. Jag var inte mig själv. Jag var arg, ledsen, sur och bitter.

Stressen över att snart inte heller ha något jobb gjorde inte hösten roligare. Allt var ju så väl planerat, inte för att vi hade planerat det så, för det kan man ju inte med graviditeter, utan bara för att det råkade bli så med att Grötil var beräknad till början av mars och mitt vik i Kista skulle ta slut sista februari. Då hade jag ju inte behövt stressa över jobb direkt.

I december verkade det äntligen som om kroppen var sig själv igen och jag hade en cykel som bara skilde på en dag från hur det var då i december för tre år sedan när Signe blev till.

Den 5e januari 2010 tog jag ett graviditetstest och fick veta att vi skulle få barn. Signe.

Den 4e januari 2013 tog jag också ett test. Om det denna gång går som vi hoppas så ska vi få ett till barn.

Enligt sista mensen så är beräknad födsel 12 september. Med Signe var det 8 september. Sen ändrades ju detta ett antal gånger och jag tror att det efter rutinultraljudet var 11 september. Att Signe sen hade de goda smaken att komma lite tidigare är ju en annan sak.

Det betyder alltså att det inte är omöjligt att Signe får ett lillasyskon i 3-årspresent. Men vi kan kanske hoppas på att lillasyskon väljer en annan dag än just den 26 augusti.

Oron då? Jo, det har gått tio dagar sedan det där extra strecket på stickan. I början kändes det ingenting alls. En svag lycka. Inget mer. Eller det var kanske snarare så att det som kändes var mest någon känsla av overklighet.

Sen kom tröttheten och jag har haft molvärk på ett sätt som påminner om graviditeten med Signe, vilket jag inte alls hade på samma sätt  med Grötil. Illamåendet kommer och går, men förutom tröttheten och något ömma bröst är det raparna som är det mest framträdande då det kommer till det fysiska.

Brödil blev Signe. Grötil fick aldrig möjlighet att bli någon. Mer än någon jag bär inom mig som drömmar och längtan som aldrig blev och som jag hoppas att Gud bär på nu när jag aldrig fick bära på riktigt.

Det här lilla fostret/embryot/bäbisen skulle då kunna heta något i stil med Jödil eller Knötil. Än så länge finns inget namn. Det är för mycket drömmar i ett namn och jag orkar inte sörja så en gång till som efter Grötil. Jag vill inte, och ändå behövs snart ett namn. Ju tydligare kroppen säger till mig att det är någon där desto mer behövs ett namn. Att känna någon vid namn är att påbörja en relation.

Nästa gång jag skriver kanske det finns ett namn.

Planen nu är att hålla tummarna för fortsatta symtom, inget hysteriskt illamående dock. Känns ju lite dålig timeing på det när jag ska börja nytt jobb om en vecka nämligen. Sen ska vi väl ringa MVC vilket vi inte har kommit oss för att göra än och sen tror jag vi ska försöka boka ett privat VUL i slutet på januari för att slippa gå för länge med den här ovissheten. Jag vill se ett hjärta slå så tidigt som möjligt. Jag vet att jag inte kommer kunna slappna av helt, men jag vill kunna hoppas att det ska gå bra.

B

feber

I måndags hämtade vi en varm Signe. Mycket varm visade det sig när vi kom hem. 39,8 grader. Febern har stannat kvar hela veckan. Dock ej på den nivån. Idag mitt på dagen var den 38,2. Vi har vabbat och fixat och slitit. Signe är vid ganska gott mod trots allt, lite gnälligare, lite tröttare, men också en riktig myslus.

Idag har vi bakat chokladmuffins.

 Muffinssmet ger extra energi.

 

Sen har det sovits en hel del. Tjyvsovits.

  Rätt mycket Bamse, Pippi och Findus har vi också tittat på.

Innan febern slog till prövade hon hockeytalangerna.

Februari har alltså börjat riktigt dåligt. Tur att det är en kort månad. Dessutom lyckades vi vara helt vab-fria hela januari så det känns som vi hade lite att ta av. Jag har också varit förkyld så det har varit mysigt och skönt men samtidigt lite segt och instängt att vara hemma.

Dags att börja igen

Här har det inte bloggats på länge, så länga att Signe har hunnit publicera sin första bloggpost av misstag från min mobil (se nedan). Dock väldigt innehållslöst så jag tror att det är bäst att jag tar över.

Ingen idé att jag försöker återge allt som bloggen missat det senaste halvåret. Kanske dyker något upp senare, men här är dagens bildskörd. Även kameran har vilat det senaste halvåret för vi blev så sura på att alla bilder blev suddiga. Måste ju vara nåt fel med kameran. Eller så var det en liten inställning som var helt knas som jag tillslut hittade.

Nu är ju inte ljuset det bästa en molning första januari, men här är sångstunden med dinosaurierna. Dinosaurierna syns inte i bild men de sitter på mattan i en ring.

Om ni undrar vad som sjungs så är det Sanka Lucia.

Grötil (skrivet 25 juli)

Eftersom Grötil inte är riktigt offentliggjord än. Har inte träffat varken Malin och Jonas eller Pär och Amanda på länge. Dessutom finns det nog några till som vi gärna berättar för live innan det hamnar på bloggen. Dock ska ju lill Gröt också bli dokumenterad på något sätt. Därför skriver jag inlägg som jag bara sparar nu och så får jag publicera dem i efterhand.

Alltså. Lill Gröt eller Grötil. Signe ska få ett syskon. Vi ska få ett till barn. Ett nytt mirakel.

Vi hade tänkt börja försöka i april, men sen fick jag lite kalla fötter och kände mig tveksam. Var vi redo för syskon? Var det rätt tid nu? Borde vi vänta? Så vi väntade. Jag hade mens den 26 maj. Sen bestämde vi oss för att vi längtade och ville.

Jag var inställd på att det skulle ta tid. Med Signe gick det nio månader innan jag blev gravid. Dock var ju min mens väldigt strulig under den tiden, så man kan inte räkna med nio regelrätta försök. Snarare två. Dock var vi inställda på att det skulle ta ett antal månader.

Jag har en oregelbunden menscykel på mellan 30 och 38 dagar. När mensen inte kommit trots flera dagar av svag mensvärk tar jag ett graviditetstest som visar ett svagt streck på dag 31. Vi vågar inte riktigt tro på det. Dagen efter gör vi ett nytt och det är något starkare. Jag mår illa och är trött. Den veckan tror jag att jag ska somna på jobbet. Det är sista veckan innan semestern. Jag äter äpplen för att mildra illamåendet.

Graviditeten så här långt skiljer sig ganska mycket från hur det var med Signe. Då hade jag så ont och var så orolig. Nu kan jag känna mig uppblåst och lite öm, men absolut inte ont. Jag är orolig, men inte i närheten av hur det kändes med Signe. Tiden går något snabbare. Idag är det om man går efter barnmorskans beräkningar som utgår från en cykel på 28 dagar vecka 9 (8+3). Illamåendet skiljer sig också åt. Med Signe, om jag minns rätt, var jag mer allmänt illamående hela tiden. Jag kräktes ungefär 15-20 gånger sammanlagt. Nu kommer illamåendet mer plötsligt, men kan också vara så gott som borta stora delar av dagen. Som mest  illa mår jag på eftermiddagen/kvällen. Hittills har jag bara kräkts två gånger.

På tisdag nästa vecka har vi bokat ett privat ultraljud. Jag hoppas att vi ser ett hjärta som slår och att det kommer göra mig lugnare och det hela mer verkligt.

Om allt går bra kommer Grötil i slutet av februari eller början av mars. Bf enligt barnmorskan är 2 mars, men det kan ju ändras både vid tidiga ultraljudet och sedan vid rutinultraljudet.

Namnet Grötil kommer ur lill Gröt som jag först kallade bebisen då jag kände mig som om hela jag och då särskilt min hjärna var full av gröt den första veckan.

Man kan ju alltid fråga

Signe lägger huvudet på sned och säger med frågande röst till en pappa i sandlådan:

"Fredrik, du vill inte ha en tablett i rumpan..."