ännu utan namn

Skrivet 14e januari

När Grötil dog innan han ens fick finnas ville jag inget annat än att snabbt bli gravid igen. Men dagarna gick. Veckorna gick. Kroppen var inte sig själv. Jag var inte mig själv. Jag var arg, ledsen, sur och bitter.

Stressen över att snart inte heller ha något jobb gjorde inte hösten roligare. Allt var ju så väl planerat, inte för att vi hade planerat det så, för det kan man ju inte med graviditeter, utan bara för att det råkade bli så med att Grötil var beräknad till början av mars och mitt vik i Kista skulle ta slut sista februari. Då hade jag ju inte behövt stressa över jobb direkt.

I december verkade det äntligen som om kroppen var sig själv igen och jag hade en cykel som bara skilde på en dag från hur det var då i december för tre år sedan när Signe blev till.

Den 5e januari 2010 tog jag ett graviditetstest och fick veta att vi skulle få barn. Signe.

Den 4e januari 2013 tog jag också ett test. Om det denna gång går som vi hoppas så ska vi få ett till barn.

Enligt sista mensen så är beräknad födsel 12 september. Med Signe var det 8 september. Sen ändrades ju detta ett antal gånger och jag tror att det efter rutinultraljudet var 11 september. Att Signe sen hade de goda smaken att komma lite tidigare är ju en annan sak.

Det betyder alltså att det inte är omöjligt att Signe får ett lillasyskon i 3-årspresent. Men vi kan kanske hoppas på att lillasyskon väljer en annan dag än just den 26 augusti.

Oron då? Jo, det har gått tio dagar sedan det där extra strecket på stickan. I början kändes det ingenting alls. En svag lycka. Inget mer. Eller det var kanske snarare så att det som kändes var mest någon känsla av overklighet.

Sen kom tröttheten och jag har haft molvärk på ett sätt som påminner om graviditeten med Signe, vilket jag inte alls hade på samma sätt  med Grötil. Illamåendet kommer och går, men förutom tröttheten och något ömma bröst är det raparna som är det mest framträdande då det kommer till det fysiska.

Brödil blev Signe. Grötil fick aldrig möjlighet att bli någon. Mer än någon jag bär inom mig som drömmar och längtan som aldrig blev och som jag hoppas att Gud bär på nu när jag aldrig fick bära på riktigt.

Det här lilla fostret/embryot/bäbisen skulle då kunna heta något i stil med Jödil eller Knötil. Än så länge finns inget namn. Det är för mycket drömmar i ett namn och jag orkar inte sörja så en gång till som efter Grötil. Jag vill inte, och ändå behövs snart ett namn. Ju tydligare kroppen säger till mig att det är någon där desto mer behövs ett namn. Att känna någon vid namn är att påbörja en relation.

Nästa gång jag skriver kanske det finns ett namn.

Planen nu är att hålla tummarna för fortsatta symtom, inget hysteriskt illamående dock. Känns ju lite dålig timeing på det när jag ska börja nytt jobb om en vecka nämligen. Sen ska vi väl ringa MVC vilket vi inte har kommit oss för att göra än och sen tror jag vi ska försöka boka ett privat VUL i slutet på januari för att slippa gå för länge med den här ovissheten. Jag vill se ett hjärta slå så tidigt som möjligt. Jag vet att jag inte kommer kunna slappna av helt, men jag vill kunna hoppas att det ska gå bra.