v 26

Ny vecka var det ju igår också. Jag ska inte säga att jag tycker att det går snabbt, men det här är nog första gången jag i alla fall inte tycker att tiden bara står och stampar.

I v 26 ska bebisen tydligen se ut ganska mycket som en nyfödd bara i miniatyr. Håret på huvudet kan börja växa och huden blir mindre skrynklig och genomskinlig. Inne i livmodern kan ljudnivån bli 80 decibel.

Själv känner jag mig tung, trött och barbapapppalik. Igår kom vi hem vid halv nio och då hade jag så ont att jag inte inte kunde ligga på något sätt, men jag vill bara ligga platt på soffan i alla fall. Annars är det som om magen tynger så mycket. Brödil väger 800 g och jag släpar runt på 8 kg extravikt. Lika mycket hade min mamma gått upp när jag föddes, men så levde hon på strömming hela graviditeten medan jag lever på glass.

Nej... inget jag och Brödil går igång på.

Brödils pappa shoppar

Igår var en lång dag. Jag jobbade. Daniel var däremot ledig och kunde gå på Streets stora loppis. Där köpte han en jättefin fleeceoverall för bara 40 kr.

Dagens bedrift

Varit på IKEA och inte köpt något alls. Inte ett endast litet värmeljus.

Åt bara lunch. Klassisk köttbullstallrik 16 kronor. Som hittat.

Brödil i siffror v 25

Blodtryck 110/60
Hb 113
Socker 4,7
Sf 25
Vikt +8

bebisdröm

Inatt drömde jag första bebisdrömmen. Att förlossningen var det mest fantastiska, att jag inte hade särskilt ont, utan att det mest var magiskt. Klart det var en dröm. Har inga sådana förhoppningar. Tror det kommer göra sjukt ont. Sen satt jag där och bara höll i bebisen och vägrade dela med mig till Daniel, sa till honom att jag snart skulle föda två till som han kunde få hålla istället.

Muminkärlek

Daniel var på Åland i helgen, jag önskade mig/krävde en present och tänkte mig närmast godis från taxfreebutiken.

Istället fick jag fina, fina muminmuggen och skålen - kärlek.


(Från München fick jag en härlig förkylning... och en fingerfågel)

hon, han eller hen

Vi vet ju inte vad Brödil är för en. Inte temperament, inte ögonfärg, inte hårfärg och inte kön. Jag skriver oftast han i alla fall. Det är för att det känns som en kille. Samtidigt inser jag ju att det är löjligt. Inte "känns" en kille annorlunda. Jag går i den genus-fälla jag helst ville undvika genom att inte ta reda på kön. Jag kan ändå inte riktigt med att skriva hen. Jag är inte van. Det får bli till att göra samma sak som med Gud, växla mer mellan han och hon.