Man ser ju vem som är vem. Men de är rätt lika, mina små blåbär.
Finn
Signe
måndag 24 februari 2014
onsdag 19 februari 2014
Finn 5 månader
Din femte månad var månaden då du skulle döpas. Din farmor och mellanfaster kom från Tyskland. Och så blev du sjuk. Rejält sjuk. Rs-virus och sjukhusvistelse istället för släkthäng och dop.
I denna din femte månad har du insett vilka röstresurser du har. Du ger ofta och gärna ifrån dig små illtjut. Du är inte arg. Du bara skriker. Oftast gör du det när du är glad och uppspelt.
Det bästa som hänt den här månaden tror jag att du tycker är att vi tagit fram en matstol till dig. Vi hade ju tänkt att ta det riktigt lugnt med mat eftersom att det mest blev en kladdig stress när Signe var liten och hon dessutom var så totalt ointresserad av nästan alla mat. Så fick du ändå smaka lite soppa på ett finger, hålla lite i en morot och knapra på ett kex. Och allt är succé. Du vill ha mer. Du vill ha det snabbt. Du vill hålla själv. Allt är gott. Du klarar av att hantera lite större bitar och mos. Du älskar mosad morot, potatis, palsternacka. Du smaskar i dig bitar av pastaskruvar, vetekex. Du suger eller försöker gnaga på äppel- och päronklyftor. Du tuggar i dig ugnspannkaka och avokado. Vi pratar inga stora mängder. Vi pratar små, små smakportioner. Och du älskar det. Och vi älskar det. Lite ont i magen tror vi dock att du fått, så vi tar det väldigt lugnt ändå. Bara lite, lite, och så länge som det är kul.
Du är ingen stjärna på att sitta dock. Det ser inte så ergonomiskt och skönt ut i den där matstolen. Sitta fritt är du också helt ointresserad av. Har du tur så kan du sitta några sekunder men oftast faller du bara som en kägla så fort du rör dig. Du verkar inte förstå att du sitter och att man kan försöka hålla balansen. När du sitter i soffan med stöd så spänner du ofta ryggen och benen som om du försöker ställa dig upp, det resulterar bara i att du glider ner och halvligger som en liten hög åt något håll eller hamnar rakt på näsan.
På golvet flyttar du dig som visarna på en klocka, men när du ska framåt eller bakåt händer ingenting. Då ligger du som en skalbagge som har hamnat på rygg och liksom sprattlar med benen och armarna hejvilt upp i luften, bara det att du ligger på mage.
Du sover som en kratta på natten. Nappen som är en guds välsignelse på dagtid då den räddar den här mamman från nervsammanbrott är ett gissel på nätterna. När nappen eller bröstet inte är i munnen vaknar du. Det kan gå fem minuter, 20, eller om man har tur någon timma. Jag vet inte hur många gånger jag vaknar per natt. Du kan äta/småsnutta uppemot tio gånger. Jag försöker att inte räkna. Stökig är du också när du äter, du sparkas och fäktar och försöker hålla bröstet i ett hamburgergrepp med båda händerna. Du har alltid lite för långa naglar dessutom eftersom vi är dåliga på att hålla efter de där små ogräsnaglarna.
På dagtid fortsätter du dock med att sova själv då och då, eller själv och själv, men med Ugglan i ett fast grepp. Och med nappen så klart. Dock måste man nästan alltid vagga dig i famnen, men det går på någon minut. Det är mycket smidigt när jag är själv med dig och Signe en hel dag. Då brukar du få sova i soffan och jag och Signe stänger dörren till köket och bakar.
Sjalen har vi helt slutat med, nu när du vuxit i Manducan och jag har kommit på hur jag ska spänna remmarna är den väldigt smidig. Dock sover du oftast vid bröstet eller själv med nappen när vi är hemma, men när vi ska någonstans så är det alltid Manducan som följer med. Vagnen har du bara åkt i en gång sen början på december. När jag hämtar och lämnar Signe på dagis är det smidigast att ha dig i Manducan. Då är du nöjd och hon får åka vagnen den långa vägen hem och är också relativt nöjd. Det är så skönt att du accepterar selen även när du inte sover, annars skulle det var riktigt kämpigt. Nu är det tungt att bära efter en dag, men det är inget jag tänker på så länge du är nöjd.
Det bästa som hänt den här månaden tror jag att du tycker är att vi tagit fram en matstol till dig. Vi hade ju tänkt att ta det riktigt lugnt med mat eftersom att det mest blev en kladdig stress när Signe var liten och hon dessutom var så totalt ointresserad av nästan alla mat. Så fick du ändå smaka lite soppa på ett finger, hålla lite i en morot och knapra på ett kex. Och allt är succé. Du vill ha mer. Du vill ha det snabbt. Du vill hålla själv. Allt är gott. Du klarar av att hantera lite större bitar och mos. Du älskar mosad morot, potatis, palsternacka. Du smaskar i dig bitar av pastaskruvar, vetekex. Du suger eller försöker gnaga på äppel- och päronklyftor. Du tuggar i dig ugnspannkaka och avokado. Vi pratar inga stora mängder. Vi pratar små, små smakportioner. Och du älskar det. Och vi älskar det. Lite ont i magen tror vi dock att du fått, så vi tar det väldigt lugnt ändå. Bara lite, lite, och så länge som det är kul.
Soppfingret
Tallrik och äpple
Banan
Bilderna ljuger lite. Så här bra sitter du inte.
På golvet flyttar du dig som visarna på en klocka, men när du ska framåt eller bakåt händer ingenting. Då ligger du som en skalbagge som har hamnat på rygg och liksom sprattlar med benen och armarna hejvilt upp i luften, bara det att du ligger på mage.
Du sover som en kratta på natten. Nappen som är en guds välsignelse på dagtid då den räddar den här mamman från nervsammanbrott är ett gissel på nätterna. När nappen eller bröstet inte är i munnen vaknar du. Det kan gå fem minuter, 20, eller om man har tur någon timma. Jag vet inte hur många gånger jag vaknar per natt. Du kan äta/småsnutta uppemot tio gånger. Jag försöker att inte räkna. Stökig är du också när du äter, du sparkas och fäktar och försöker hålla bröstet i ett hamburgergrepp med båda händerna. Du har alltid lite för långa naglar dessutom eftersom vi är dåliga på att hålla efter de där små ogräsnaglarna.
På dagtid fortsätter du dock med att sova själv då och då, eller själv och själv, men med Ugglan i ett fast grepp. Och med nappen så klart. Dock måste man nästan alltid vagga dig i famnen, men det går på någon minut. Det är mycket smidigt när jag är själv med dig och Signe en hel dag. Då brukar du få sova i soffan och jag och Signe stänger dörren till köket och bakar.
Sjalen har vi helt slutat med, nu när du vuxit i Manducan och jag har kommit på hur jag ska spänna remmarna är den väldigt smidig. Dock sover du oftast vid bröstet eller själv med nappen när vi är hemma, men när vi ska någonstans så är det alltid Manducan som följer med. Vagnen har du bara åkt i en gång sen början på december. När jag hämtar och lämnar Signe på dagis är det smidigast att ha dig i Manducan. Då är du nöjd och hon får åka vagnen den långa vägen hem och är också relativt nöjd. Det är så skönt att du accepterar selen även när du inte sover, annars skulle det var riktigt kämpigt. Nu är det tungt att bära efter en dag, men det är inget jag tänker på så länge du är nöjd.
Du har ett fantastiskt humör. Du är nästan alltid glad. Allt är kul. Du
ler åt världen. Åt oss, åt främlingar, åt alla som tittar på dig. Och
mest ler du mot Signe. Hon är din stora idol.
söndag 9 februari 2014
Top model
Jag har hört att nya säsongen av Top Model snart börjar sändas...
Världens sötaste. Vet inte vad hon fått dessa poser från.
onsdag 8 januari 2014
Finn 4 månader
Idag blir du fyra månader. Daniel sa för bara någon dag sedan, att är
det verkligen fyra månader som Finn blir. Och det är det ju, även om
det känns kortare. Och längre. Som att du alltid funnits men så
overkligt att det redan gått fyra månader. Ett tredjedels år.
Du är väldigt motoriskt tidig på vissa sätt, tror jag, i alla fall om man jämför med Signe. Du har ju tidigt älskat att ligga och sprattla, tyckt att det där med att ligga på mage var festligt. När du var riktigt liten spontansomnade du ju till och med så. Nu somnar du inte av att ligga på mage, men du gör det gärna och är glad. Det har gjort att du blivit stark. För ungefär en halv månad sedan vände du dig om från mage till rygg och nu har du också vänt dig från rygg till mage. Lättast är det när du får ligga och nakengympa i köket med värmefläkten surrandes i bakgrunden. Det älskar du. Men nu har du blivit så grym på vändningen från rygg till mage att det gör du i vinteroverallen, i babygymmet och hade inte väggen varit i vägen hade du gjort det på skötbordet också. Du ligger inte längre kvar där man lägger dig heller, utan du rör dig som visarna på en klocka, ibland också lite framåt eller lite bakåt. Du har inte kontroll på vart du vill eller vart du ska. Det är mer en slump. Idag märkte jag att du har börjat försöka lyfta på rumpan när du ligger ner. på mage som för att kunna skjuta ifrån, men samtidigt kör du ner näsan i golvet så det ger inte så bra resultat.
Du
älskar fortfarande att stå upp, sitta är så där halvkul och där tror
jag att Signe var mycket stadigare. Det är fascinerande det där, hur
intresse styr vad som utvecklas. Signe visade ju noll intresse för golv
och magläge och ålade inte förrän nån gång runt 7-8 månader tror jag
eller så minns jag fel, då kanske hon kröp, men å andra sidan satt hon
rätt bra vid fem och gick som en stjärna vid lite drygt tio. Så olika
och så spännande att få vara med om och se hur ni kämpar. Just kämpandet
kan jag bli så imponerad över. Om man själv inte flyttade sig en cm i
rätt riktning skulle man orka fortsätta? Dag ut och dag in? Kanske
Daniel. Han har den sortens fysisk envishet. Själv skulle jag bittert
bara bli liggande.
(Det
är lätt att hamna i något sorts jämförande. Jag gör det ju inte med
någon sorts värdering. Det är bara så det är. Signe är Signe och Finn är
Finn och det är också med en viss fascination som jag kan konstatera
att jag har gjort två helt olika sorters barn. Båda två fantastiska. Det
går inte att sticka under stol att Finn är "enklare" på vissa sätt.
Bara det att han somnar utan att man gör utfallssteg är ju rätt najs.)
Under julhelgen när det var mycket folk och många som ville vara med dig och prata och hålla och bära tror jag att du tyckte att det blev lite mycket. Eller så var det något annat, någon utvecklingsfas eller en förkylning eller vad vet jag, men du blev mer mammig och pappig, ville inte bli buren så mycket utåt utan bara hjärta mot hjärta.
Du är väldigt sällan ledsen. Egentligen bara om du är ordentligt hungrig eller trött, typ om du råkar vakna när vi ska sätta bandaget på foten på kvällen. Då tar det ju lite tid och du kommer på att du är både trött och hungrig. Då är det synd om dig. Man kan ju tycka att det är lite elakt av oss att hålla på och stöka med bandage och fot när du sover, men det är inte så lätt att göra när du är vaken och oftast går det rätt snabbt och du vaknar inte ens bara gymtar lite i sömnen.
Arg och ledsen och, ja, nästan kränkt, det blir du när man sätter på dig mössan. Det har kommit den senaste månaden, tidigare tyckte du mössa var helt ok. Jag tror kränktheten ligger i att du tror att en mössa ska förstöra din frisyr. Men jag lovar, det enda som händer är att den blir lite ruffsig, eller hehe, nej, det är ingen risk för det heller. Så, hörru Finn, kan vi bestämma att det är coolt med mössa och ta det lite chill. Nehe, inte det. Ok, då, då stannar vi inne då.
Stannat inne har vi faktiskt gjort mycket den senaste månaden. För även om du inte kräver utfallssteg för att somna så sover du inte särskilt bra borta/ute. Du är ingen vagnbäbis och du vaknar väldigt lätt av ljud. Mycket lättare än Signe gjorde. När hon väl sov så sov hon även om det var kort. Du vaknar av trappans knarrande, av prat, hostande, datorns tangenter. Vi försöker att ändå stöka som vanligt, det går ju inte att vänja sig vid att det är helt knäpptyst, för det är det ju sällan med en storasyster och en familj som måste fortsätta leva även när du sover.
När vi stannar inne bara du och jag då är du väldigt nöjd. Då ligger vi i sängen. Du småsnuttar och använder mig som napp i upp till två timmar. Jag sover lite, surfar på mobilen, försöker mig på någon bok. Bara är. Sen är du vaken i två timmar eller så, jag försöker att kolla så lite som möjligt på klockan, vet inte när du somnar, vet inte när du vaknar, räknar inte timmar och minuter mellan amningarna. När du är vaken ligger du i babygymmet, eller på mage på fårskinnet, eller så går vi runt och plockar och fixar.
Sover gör du på dagtid antingen vid bröstet eller i sjalen. I undantagsfall i vagnen eller i bilen. Bilen skrek du i som en galning i julas men sen har vi kommit på att du är nöjd om du får hålla i något. Helst din uggla. Du sover utan något mönster eller rutiner, typ 3-5 gånger per dag. Några få gånger har vi lyckats lägga ner dig i soffan med nappen. Mormors påhitt. Rätt bra. Båda armarna fria, men oftast blir det ganska kort sömn då även om jag som sagt var inte tittar på klockan så skulle jag gissa på under en halvtimma.
Signe är väldigt, väldigt spännande tycket du. Ibland lite läskig, som när hon låtsas vara tiger. Ofta ganska högljud. Idag blev du lille darrande läpp när hon var ledsen. Men mest tittar du fascinerat på henne och ler. Det är fint att ha en storasyster.
Jag höll ju på att glömma skrattet. Det helt magiska skrattet som du bjuder på sen en månad tillbaka. Helt underbart. Kul är sånger, att bli kittlad på halsen och underarmarna och ibland när vi säger vissa saker som tydligen är mkt underhållande eller när du får hoppa upp och ner så det killar i magen.
Så vi slutar med det och hoppas att din femte månad får innehålla väldigt mycket skratt. Och mys!
Du är väldigt motoriskt tidig på vissa sätt, tror jag, i alla fall om man jämför med Signe. Du har ju tidigt älskat att ligga och sprattla, tyckt att det där med att ligga på mage var festligt. När du var riktigt liten spontansomnade du ju till och med så. Nu somnar du inte av att ligga på mage, men du gör det gärna och är glad. Det har gjort att du blivit stark. För ungefär en halv månad sedan vände du dig om från mage till rygg och nu har du också vänt dig från rygg till mage. Lättast är det när du får ligga och nakengympa i köket med värmefläkten surrandes i bakgrunden. Det älskar du. Men nu har du blivit så grym på vändningen från rygg till mage att det gör du i vinteroverallen, i babygymmet och hade inte väggen varit i vägen hade du gjort det på skötbordet också. Du ligger inte längre kvar där man lägger dig heller, utan du rör dig som visarna på en klocka, ibland också lite framåt eller lite bakåt. Du har inte kontroll på vart du vill eller vart du ska. Det är mer en slump. Idag märkte jag att du har börjat försöka lyfta på rumpan när du ligger ner. på mage som för att kunna skjuta ifrån, men samtidigt kör du ner näsan i golvet så det ger inte så bra resultat.
Nakengympa
Värmefläkten på och en mamma med helt crazy leende.
Att inte ligga där man blev lagd
Sitter som en ostbåge i amningskudden.
Kul att den kommer till användning. Den var ju inte gratis direkt.
Under julhelgen när det var mycket folk och många som ville vara med dig och prata och hålla och bära tror jag att du tyckte att det blev lite mycket. Eller så var det något annat, någon utvecklingsfas eller en förkylning eller vad vet jag, men du blev mer mammig och pappig, ville inte bli buren så mycket utåt utan bara hjärta mot hjärta.
Du är väldigt sällan ledsen. Egentligen bara om du är ordentligt hungrig eller trött, typ om du råkar vakna när vi ska sätta bandaget på foten på kvällen. Då tar det ju lite tid och du kommer på att du är både trött och hungrig. Då är det synd om dig. Man kan ju tycka att det är lite elakt av oss att hålla på och stöka med bandage och fot när du sover, men det är inte så lätt att göra när du är vaken och oftast går det rätt snabbt och du vaknar inte ens bara gymtar lite i sömnen.
Arg och ledsen och, ja, nästan kränkt, det blir du när man sätter på dig mössan. Det har kommit den senaste månaden, tidigare tyckte du mössa var helt ok. Jag tror kränktheten ligger i att du tror att en mössa ska förstöra din frisyr. Men jag lovar, det enda som händer är att den blir lite ruffsig, eller hehe, nej, det är ingen risk för det heller. Så, hörru Finn, kan vi bestämma att det är coolt med mössa och ta det lite chill. Nehe, inte det. Ok, då, då stannar vi inne då.
Stannat inne har vi faktiskt gjort mycket den senaste månaden. För även om du inte kräver utfallssteg för att somna så sover du inte särskilt bra borta/ute. Du är ingen vagnbäbis och du vaknar väldigt lätt av ljud. Mycket lättare än Signe gjorde. När hon väl sov så sov hon även om det var kort. Du vaknar av trappans knarrande, av prat, hostande, datorns tangenter. Vi försöker att ändå stöka som vanligt, det går ju inte att vänja sig vid att det är helt knäpptyst, för det är det ju sällan med en storasyster och en familj som måste fortsätta leva även när du sover.
När vi stannar inne bara du och jag då är du väldigt nöjd. Då ligger vi i sängen. Du småsnuttar och använder mig som napp i upp till två timmar. Jag sover lite, surfar på mobilen, försöker mig på någon bok. Bara är. Sen är du vaken i två timmar eller så, jag försöker att kolla så lite som möjligt på klockan, vet inte när du somnar, vet inte när du vaknar, räknar inte timmar och minuter mellan amningarna. När du är vaken ligger du i babygymmet, eller på mage på fårskinnet, eller så går vi runt och plockar och fixar.
Sover gör du på dagtid antingen vid bröstet eller i sjalen. I undantagsfall i vagnen eller i bilen. Bilen skrek du i som en galning i julas men sen har vi kommit på att du är nöjd om du får hålla i något. Helst din uggla. Du sover utan något mönster eller rutiner, typ 3-5 gånger per dag. Några få gånger har vi lyckats lägga ner dig i soffan med nappen. Mormors påhitt. Rätt bra. Båda armarna fria, men oftast blir det ganska kort sömn då även om jag som sagt var inte tittar på klockan så skulle jag gissa på under en halvtimma.
Sover i soffan på fårskinnet med napp och något att hålla i.
Signe med mobilen bredvid dig.
Signe är väldigt, väldigt spännande tycket du. Ibland lite läskig, som när hon låtsas vara tiger. Ofta ganska högljud. Idag blev du lille darrande läpp när hon var ledsen. Men mest tittar du fascinerat på henne och ler. Det är fint att ha en storasyster.
Man önskar man kunde hänga med i hennes tempo...
Älskade, fina, Finn. Det är bortom alla ord att jag har fått vara din mamma i fyra månader. Du och Signe. Det har vi gjort bra, jag och pappa Daniel.
Jag höll ju på att glömma skrattet. Det helt magiska skrattet som du bjuder på sen en månad tillbaka. Helt underbart. Kul är sånger, att bli kittlad på halsen och underarmarna och ibland när vi säger vissa saker som tydligen är mkt underhållande eller när du får hoppa upp och ner så det killar i magen.
Så vi slutar med det och hoppas att din femte månad får innehålla väldigt mycket skratt. Och mys!
söndag 5 januari 2014
2013 - juli
Juli
Så kom juli och det fortsatte vara sommar, grönt och varmt. Daniel fick semester och han och Signe badade och lekte och upptäckte Skönstaholm. Jag jobbade fortfarande, men bara på 75% sedan i början på juni. Det var varmt, svettigt och tungt. Jag har verkligen prickat in två varma somrar med mina graviditeter. Men den här tog nog priset. Allra varmast var det nog på Pär och Amandas bröllop. Men det kommer vi till i slutet av denna månad. Då går jag också på semester och Daniel börjar jobba igen. Dålig timing.
En dag letade vi blåbär. Vi hittade väldigt få. Det var alldeles för torrt. Signe hade Pippi-toffsar.
En dag gjorde vi en utflykt till Fjäderholmarna. Signe fick gå med i en sagostig med pirater och fick en egen guldpeng på slutet. Lyckan när hon insåg efter att ha suttit och hållit i den i en halvtimma att det var en chokladpeng var stor.
På tunnelbanan. Solglasögon och räv.
På väg till bussen. Så stor Finn var. Och naveln alltså. Herregud.
Så mycket kärlek.
Så mycket attityd!
Ibland drack vi kvällsmjölken ute på bänken på hörnan. Det var mysigt. Håret har hon fortfarande inte släppt. Jag är trött på att säga till henne att vara försiktig. Hon snurrar och snurrar och snart har hon snurrat fast sitt lilla finger så hårrötterna nästan lossnar när hon försöker dra bort fingret. Suck.
Det gick åt mycket solkräm. Jag smörjer in Signe och Signe smörjer in Daniel som spelar gitarr. Än har ingen granne klagat.
Lite på näsan.
Hallonen på busken vid sidan om vårt hus mognade och Signe sprang dit varje morgon för att plocka, över berget, ner för berget och så var de där. Lycka. Det blev tomt när hallonen var slut. Här kommer hallondansen. Glädjedansen.
En dag kom min moster Karin och mina kusiner Jonas och Sofia och tittade på radhuset. Signe och Jonas busade med en tygtomat och Signe skrattade så hon nästan kissade på sig. Jonas och tomaten pratar hon fortfarande om. Sen läste Jonas för Signe. Då sökte sig hennes handen upp till hans hår. Även om det inte är som mammas så är det mysigt att hålla i och klappa på.
Klapp klapp med lilla tassen.
Det sista som hände denna månad var att det blev bröllopsdags. Pär och Amanda. På Västtorp. På världshistoriens varmaste dag. Jag hade kaftan. Jag svettades som en liten gris. Jag var mer nervös än vanligt. Men allt blev så fint. Mer om bröllopet finns redan i bloggen så här kommer bara några bilder till.
Daniel firade bröllop i regnbågsnaglar.
Finn firade bröllop med en tatuering.
Bröllopsfolket sökte sig till skuggan.
Nybliven fru!
Herr och fru Idsnorg.
Signe och mormor var klänningsfina.
Det var juli det. Oj, vad den här årssammanfattningen drar iväg. Först tänkte jag en bild per månad, men det gick ju inte. Men i början av året tog vi inte så mycket bilder. Det var mörkt både ute och inne och inuti. Då var det lättare att bara välja ut några få bilder. Från sommaren finns så många bilder att det är omöjligt att begränsa sig. Så, augusti kommer i nästa inlägg, det blir för långt här annars.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)