2013 - första kvartalet

Jag ska försöka mig på en årskrönika. En bild per månad. Vi får se hur långt jag kommer. Förhoppningsvis ett helt år. 2013 har varit innehållsrikt.

2013 - så här var du.

Januari

Vi firade in det nya året med Jessica, Martin och LK. Den första januari hade Signe sångsamling med dinosaurierna. När jag hittar bilden så slås jag av vad hon har vuxit på det här året. Från nästan två och ett halvt till snart tre och ett halvt.

Sen hände något som kom att prägla hela året. Ett extra sträck på den där lilla stickan. En liten Bäril. En stor oro. Hösten 2012 hade vi sörjt Grötil. Jag hade förbannat mensen som kom månad efter månad. Men så nästan exakt tre år efter vi fick reda på att vi väntade Signe så fanns det någonting som växte i mig igen.

Bara några dagar senare åkte jag med mitt nya jobb på någon sorts lära-känna-läger till Fårö. Bästa jobbet jag någonsin haft. Och det började så här fint. Jag kom på varför jag faktiskt hade velat bli präst. Det hade jag tappat bort någonstans. En liten bit i Oscars, en liten bit på Stadsmissionen och en liten bit i Kista. Det var inte det att det inte var bra jobb. Det föll bara inte på plats för mig.

Det var mkt snö i januari. Signe fick en snowracer i julklapp av mormorn och morfarn. Den använde hon en hel del. En dag kom Simon och Elvin och vi åkte i iskanan på skolgården. Sen hade vi storband hemma hos oss.

Februari

I februari var vi på ultraljud. Eller jag var. Det var nog det andra. Minns inte ens längre. Gick nog på tre stycken tidiga. Ett på akutgyn för att jag hade ont. Kanske i vecka 8 någon gång. Ett runt vecka 10 för att jag hade berättat om missfallet för barnmorskan som gav oss en remiss till ett tidigt ul och sen ett i vecka 13 på ultraljudsbarnmorskorna som vi betalade för privat. Det här är nog från akutgyn. Ett litet hjärta som slår i en liten krokig böna.

Jag jobbade sena torsdagar och gav mig hän åt glasscravings varje gång jag stod där och väntade på tunnelbanan vid T-centralen. Trots en riktigt kall vinter.

Daniel och Signe åt äpple och höll handen uppochned i sängen i Björkhagen. Det enda Signe saknar från Björkhagen är sängen. Hennes säng där man kunde hoppa. Hon är stolt över våningssängen som hon har nu, men det är ju ingen hopp-säng.

En dag gick vi till Hellasgården. Isen låg och det var mycket snö. Har för mig att Signe var rätt sur till en början. I alla fall för att vara 2,5 år. Då visste man inte hur en treåring kunde vara. Nu tar hon sur till nya höjder.

Sen blev det kul att leka och hoppa från snöbollarna.

En annan dag hade vi picknick med varm choklad i Nackareservatet. Jag hade börjat må illa och var inte alls på humör. En trettioettåring kan också vara sur. Daniel och Signe var solstrålar. Signe är alltid en solstråle när choklad är inblandat. Daniel också, förresten.

 En kväll var Melina, Calle, Lias och Emmi över på middag. Lias och Signe rev morötter.

Mars

I mars levde vi i något sorts vakuum. I vecka 13 betalade vi för ett privat ultraljud. På samma sätt som vi gjorde med Signe och när vi fick reda på att jag hade fått ett missfall som inte stöttes ut med Grötil. Ultraljudet visade en stor cysta i bäbisens buk. Jag har skrivit lite om det här, men under den här tiden skrev jag nog nästan ingenting. Orkade inte. Sov inte på nätterna utan googlade om ultraljud och bäbisar med cystor. Grät. Ville inte vara gravid, men ville ju vara gravid. Ville vara gravid och ville inte att bäbisen skulle dö eller vara sjuk eller skadad. Ville bara slippa undan. Grät. Och googlade. Fick komma till fostermedicinska på karolinska som rekommenderade moderkaksprov, men mitt upp i allt elände satt moderkakan i bakvägg och gick inte att komma åt. Fick vänta tre veckor på fostervattensprov. Tre jävla veckor. 21 dagar. En evighet. Ett litet helvete. När vi kom tillbaka för provet var cystan borta. Går inte att förklara hur sa läkarna. Lika frågande som de hade stått inför cystan var de nu inför att den plötsligt var borta. Vi genomförde ändå fostervattensprovet. Tre veckor därefter fick vi veta att allt såg bra ut. Men då upptäcktes en svullen fot. Jag vet inte hur många ultraljudsundersökningar vi var på. Men Bäril levde och cystan var borta och foten var där och vi fick se en liten snopp. Signe skulle få en lillebror. Jag vågade inte tro. Men jag trodde ju ändå. Och bad. Och blev buren av mitt fina jobba och Daniel.

 

Jag vet att läkarna inte kan förklara vad cystan tog vägen. Men jag tror vi älskade bort den.

Mitt i allt detta så gick vi och köpte oss ett litet radhus. Det var bra att få tänka på något annat. Och så bra det blev. Vårt fantastiska hem.

 

Sen var vi på bio. Signe drack vatten ur vattenflaskan och höll i håret som vanligt och sen satt hon storögt och tittade och åt popcorn genom tre kortfilmer.

 

I mars var det tydligen populärt att klä sig i föräldrarnas kläder.

 

Och genom det där lilla helvetet överlevde vi genom att mysa en hel del. Det fanns ju en himmel på samma gång. Signe-himlen.

Signe lekte att hon var förskolepedagog och bäddade åt alla mjukdjuren, Anita och Mimmi på handdukar och satt sen och klappade dem tills de hade somnat. Sen skulle hon ha kaffepaus.

Sen firade vi påsk också. Med två påskris. Ett björk och ett blåbär. Vi påskpysslade och åt ägg och godis. Mest godis.

Sen skulle vi äta påsklunch med Malins familj. Jag och Signe matchade i blått och påskgult. Jag hade fått en liten mage och jag älskade den samtidigt som den gav mig ångest. Bäril. Jag ville inte älska dig, för jag var rädd att förlora dig, men jag kunde samtidigt inte låta bli.

Puss. 

Så där långt hann vi idag alltså. Första kvartalet 2013. Lite söt och mycket salt. Eller nåt.