Men helvete alltså

Finn har  varit förkyld nu i tre dagar. Först feber och snor och nu enbart snor. Grönt sådant. Snörvlar på natten och har sig. 

Och i natt vaknade Signe och kräktes. Daniel och hon fick duscha och bädda rent och nu hoppas vi det var något hon ätit och att vi andra slipper drabbas. Hon har kunnat äta och dricka som vanligt nu på morgonen. Så det bådar ju gott.

Jag hatar grönt snor men jag hatar kräks ännu mer.

Utvecklingssprång

Det är verkligen ett utvecklingssprång på gång just nu. Från att inte ha kunnat varken åla eller sitta har nu båda dessa pusselbitar fallit på plats. Eller är på väg att göra det. Behövs väl en hel del övning innan man vågar låta honom sitta utan att någon är beredd att ta emot eller att han får ramla på ngt mjukt och det är ju inga kilometrar vi pratar om när det kommer till åkningen. Men idag var han tom uppe i nästan krypställning ett litet tag.

 Ja, ni får väl föreställa er att han ålar.

Sover som en kratta gör han. Kanske har med all denna utveckling att göra. Det går ju över i alla fall. Det har man ju lärt sig nu med nummer två. Att allt går över.

Apropå saker som går över. Snart är han sex månader. Den först bäbistiden är över. Även om det är sjukt kul och mysigt också när han blir äldre, att varje ålder har sin charm, så blir jag ändå stressad över att han växer så snabbt. Vill alltid att han ska vara min lilla kille. Tänk om det här är sista gången som vi har en liten bäbis i familjen?

Idag har Finn fått smaka lax med morfars sås. Det gick ner om man säger så. Han har blivit så duktig på att äta kokta eller ugnsrostade morotsstavar. Har bra koll på bitarna han får av och är mkt nöjd med hela konceptet mat, sitta stol, vara social vid bordet, skratta och busa med storasystern och äta.

 Hemma hos mormorn och morfarn med Zebran och Tigern (morfarns egengjorda bäbisleksaker) sa det klick med det där att sitta.

Tisdagsöppnis

Tisdagar både lämnar och hämtar jag på förskolan. Då blir det ett fasligt åkande om jag ska åka hem emellan, så vi har börjat hänga på öppnis i Markuskyrkan jag och Finn på tisdag förmiddag. Om vi har tur kommer Emmi och Melina också. Då kan vi äta lunch med dem. Idag hade de dock andra planer. Då blev det lyxlunch med pappa Daniel. Laxteriaki. 

Finn älskar öppna förskolan. Så många spännande barn. Så många grejer. Och inte minst ett härligt varmt golv att åla runt på. Som han sov sen. Två och en halv timma i Manducan.

Träffade också en trevlig mamma vars man jag hängde med samtidigt på öppnis när det var Signe jag var där med. Det var skönt, för det finns nog inget ställe som det kan vara så svårt att "komma in i gänget" som på öppnis när folk mest går dit och pratar med de dom de redan känner. Förståligt så klart, jag kan nog vara sån också, men tråkigt.

Sen hämtade vi Signe. Åkte hem och lagade soppa som både Signe och Finn älskade. Sen busade Signe med Finn tills båda skrattade så de tjöt. Syskonlyckan infinner sig oftare och oftare nu. Finingarna!

Nakenfis

Alltså man kan ju inte annat än älska den här nakenfisen till månen och tillbaka.

Bildbevis

Rensade kameran på gamla bilder för att göra plats för nya nu när ljuset gör det möjligt att fota igen. Hittade då dessa på Signe och se, beviset på hur kul det är att sitta:

 Signe mellan fem och sex månader gammal.

Ifrånsprungen

Att inse att man trots att man lärt sig åla ändå blir ifrånsprungen. Stora, stora tårar och darrande liten läpp på det.

Men annars - mkt bra dag! Jag har joggat för första gången sen Finn föddes. Signe och Daniel har badat som vattendjur i Farsta badet. Jag har köpt träningskläder. Signe har fått vårskor och vårmössa. Vi har lekt i fagersjöparken och ätit middag med Vincent, Michaela och Nils. Och vi har ägnat hela kvällen åt att bygga ihop det nya stora matbordet och vi gjorde det utan att höja rösten eller använda fula ord. 

Smolket i bägaren, förutom Finns insikt om sin egen långsamhet, måste ju vara den här himlarns snön som föll nu på kvällen. 

Knäckt ålningskoden

Finn har snurrat som visarna på en klocka i nästan två månader. Ibland har han tagit sig bakåt också. Så igår knäckte han äntligen ålningskoden och tog sig medvetet framåt för första gången. Några decimeter blev det nog totalt. I dag pratar vi snarare någon meter. Insåg genast att projektet barnsäkra trappor och se till så det inte finns en massa gottigt som typ sopborstar och dammråttor och skräp inom ålningsavstånd blev rätt akut.

Sitta kan han tydligen också. Om han vill. Och det vill han inte. För sitta är tydligen tråkigt. I dag lyckades vi dock få honom att sitta typ 10-20 sekunder helt själv genom att muta honom med att han fick välta klosstorn. 

Nu kan man ju fråga sig varför vi hetsar så mkt kring det här med att sitta. Ungen kommer ju inte ligga på rygg och sprattla när han är 15 år. Så sant. Men jag minns hur jäkla nöjd Signe blev när hon hade lärt sig sitta. Då öppnade sig nya världar. Liksom röja fram bunkar och slevar och vispar och plocka i och ur saker ur lådor osv. Det var Signes absolut nöjdaste bäbisperiod. Höll i sig säkert två veckor, till hon kom på att det nog vore ännu tuffare att kunna gå. Jaja, men det var två bra veckor som jag minns det. Därav sitthetsen.

Men nu ålningspeppen. Grymt jobbat Finn!