Man vet att man är gravid när man börjat gråta när man tittar på videon till Gangnam style.
Vet inte riktigt varför jag plötsligt började gråta. Kanske för att de är så fint när alla är glada och dansar fast de dansar så fult. Kanske för att han är en tjockis och att han ändå har en mamma som är stolt över att han har så många visningar på Youtube. Ja, det finns ju många skäl till att gråta på.
Signe frågade mig: Mamma, är du ledsen?
Vad svarar man på det?
För 10 dagar sedan ungefär så blev illamåendet mycket bättre. Det oroar mig. Samtidigt är ju illamåendet inte någon som helst garanti. Med Grötil mådde jag ju illa i fem veckor fast han redan var död. Nu har jag snarare en olustkänsla kring mat. Jag vill absolut inte äta Linas matkasse-maten. Inte för att den egentligen är äcklig, utan för att det inte är så som jag tycker att saker ska smaka. Kryddningen är liksom fel.
Jag äter mycket mellanmål. Fil, cornflakes och russin. Det har jag inte ätit sen jag gick på mellanstadiet. Apelsinjuice är en annan favorit, liksom nyponsoppa med mandelbiskvier och mango-havredryck.
Te är inte alls gott, särskilt inte rött te. Grönt är bäst, med citronsmak, men svart kan gå.
I vecka 7 (6+5) den 22 januari gjorde vi ett VUL. Hjärtat slog och storleken på den lilla räkan var precis så att det på dagen överensstämde med den veckan jag trodde vi var i. Jag åkte till akuten för att jag hade ont. Och var orolig. Egentligen fanns inga skäl till att vara så orolig. Samtidigt så lärde mig ju Grötil att man inte behöver några egentliga skäl. Signe lärde mig ju att jag inte behövde vara orolig. Det är svårare att ta in. Jag är en av naturen orolig person. Jag kämpar med det. Det är svårt att göra något åt. Jag har kommit fram till att det är lättare att tillåta sig att vara orolig, men att tvinga sig att vara glad också. Det onda trodde läkaren berodde på att det var svullet/förstorat eller något sådant runt höger äggstock som antagligen var den som levererade det här ägget som blev befruktat.
Idag är vi i vecka 9 (8+4). Bäbisen fick sitt arbetsnamn i förra veckan. Då var den stor som ett smultron och namnet blev Bäril.
På fredag i vecka 10 (9+1) så har vi fått ett nytt ultraljud inbokat. MVC erbjöd mig det redan när jag ringde dit och skrev in oss i början av januari när jag berättade vad som hände i somras med Grötil. Jag pendlar mellan att känna hopp och tro att det där lilla hjärtat vi såg i januari ska fortsätta slå starkt och att känna stark misströstan, ilska och oro.
Jag vet inte vad jag ska göra om det här inte går vägen den här gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar