v 30

Torsdagar byter vi ju vecka. Därför är det något magiskt med torsdagar. Då vet man att den här snigeltiden trots allt går framåt. För man måste ju ändå konstatera, det är sjukt lång tid som man är gravid. 9 jävla månader. Jag tycker också att det är lite märkligt det här med den mänskliga graviditeten. Andra djur typ hundar och katter och hästar har ju kortare eller kanske något längre graviditeter, jag är inte expert, men i alla fall, typ lika, och deras ungar skuttar typ upp och står på sina egna ben minuten efter de föds. Men nej, människoungar de ska bäras och bäras och bäras i ett år ungefär. De är liksom så ofärdiga. Så man undrar ju vad de pysslar med där inne i 9 månader. Om de ändå ska vara så himla ofärdiga tycker jag vi skulle kunna säga att 6 månader är mer lagom i tid. Då är i alla fall jag färdig.

Vad innebär vecka 30 då mer än att det är 10 veckor kvar. Bäbisen väger 1600 gram. Sjukt mycket. Det finns fortfarande plats för kullerbyttor, jo men visst, och hjärnan växer och veckar ihop sig.

Enligt min gravidapp är det 73 dagar kvar till beräknad födsel. Föds Bäril lika tidigt som Signe är det bara 57 dagar kvar. Det låter faktiskt lite. Men om Bäril däremot bestämmer sig för att ligga kvar länga och gotta sig så kan det vara uppåt 89 dagar kvar. Det känns ju mindre kul. Jag tror inte att Bäril blir ett augustibarn, då måste han komma minst 12 dagar för tidigt, men jag tror/hoppas/ber/vill att det i alla fall ska bli under första veckan av september. Jag tror att första september är ett bra datum att föda på. Kan vi bestämma det, ok?

snuttefilt

Bäril ska få en snuttefilt. Eller två. Och oändligt antal snuttegosedjur. (Eller goseldjur som Signe säger som ett mellanting mellan gosedjur och Kuscheltier.)

Håret är nämligen redan paxat.

Jag vet ju att hon inte kommer sitta så här när hon är femton, men hur länge ska vi hålla på med detta hårsnurrande? 

Fråga inte när hon ska sluta dricka ur nappflaska. Det är inte aktuellt just nu. Hon ska få bli storasyster först. Och kanske byta dagis. Och ibland måste man bara få vara liten.

magen är ju kul i alla fall och liten tydligen

Idag var jag hos barnmorskan. Daniel har åkt till Italien med konfirmander så jag fick gå själv. Känns ok. Var inga större grejer som skulle göras. Mäta magen, sf-måttet, lyssna på hjärtljudet och kolla blodsocker och blodtryck.

Jag tycker inte särskilt mycket om min barnmorska. Kan inte riktigt sätta fingret på vad. Tror det är det där, allt är noooormalt, som jag blir trött på. Så var det med Signe också. Nu har ju inte allt varit så normalt heller så då blir det bara än mer krystat. Eller hur normalt var det med cystan som först var så stor och sen bara var borta, med navelsträngen som först var knas och sen helt normal, med vänsterfoten som inte är en klumpfot men en något klumpigare fot. Lägg på sammandragningar sen vecka 15 någon gång. Runt 3 i timman och då och då längre sammanhållande krampkänsla. Foglossningskänning sen ungefär samma tid. Nu gör varje steg ont. Det gör ont att sitta, att ligga, att ställa sig upp att byta ställning i sängen. När jag går längre än 100 meter känner jag ett starkt tryck nedåt. Det gör ont och är obehagligt. Svampinfektioner som inte går att behandla och långa perioder av huvudverk och nu migrän med aura ovanpå det. Det är inte normalt att vara gravid. Det är asjobbigt. Jag är inte gjord för att vara gravid. Man vet ju att det är värt det till slut, men inte så kul så länge det varar. Det enda som jag tycker om det är magen och sparkarna.

Jag har ju känt mig stor tidigt. Minns inte när jag började med gravidkläder men det var nån gång runt vecka 13. Då när allt blev så där jobbigt och allt jag längtat efter, att få känna rörelser och se magen växa plötsligt blev oerhört läskigt och hotfullt. Har helt klart känt mig större än med Signe i alla fall. Magmåttet däremot säger att jag har mindre livmoder den här gången, så det är väl mest kakor, godis och glass som den där upplevda storheten beror på då.

Med Signe var mitt sf-mått i vecka 29 (den 23 juni) 29. Det är något över normalkurvan. Idag i vecka 29 så var det bara 26 och alltså något under normalkurvan.

Men det där med sf-mått och lyssnande med trätratt på magen känns lite komsikomsa. Förra gången blev det jättetydligt då det vid ett tillfälle var en annan barnmorska som mätte och då sjönk plötsligt kurvan för att sen gå tillbaka till det vanliga igen när den gamla barnmorskan var tillbaka.

Mitt blodsocker var på 5,2 trots att jag hade ätit sura bilar precis innan. Mycket bra. Allt under 9 är bra. Blodtrycket 110/65 och hjärtljudet 143.

Bäril låg med huvudet nedåt och ryggen och rumpan ut mot min högra sida, men det behövde jag ingen barnmorska för att konstatera, det kunde jag gissa själv, men hon bekräftade det i alla fall.

Vi bokade tre nya tider, men de två kommande blir hos andra barnmorskor för då är hon på semester. 

Det har varit dåligt med magbilder. Här kommer några.

Innan påsklunchen i vecka 16+1

I vecka 19+2

Nu igår i vecka 28+4

Och så en annan söt mage. Tant Amanda kom och gjorde tatueringar och det blev en dalahäst lagom till midsommar. Signe har varit mycket, mycket stolt. Jag tror alla på hela dagis har sett den. Och jag får se den minst en gång om dagen och så säger hon alltid innan, mamma, var förvånad. Och det är en order. Så då är jag det.

Det här med rumpan

Visste ju att jag skulle gå upp i vikt. Har ju gjort det här en gång förut. Har till och med sagt att jag ska gå upp mer än förra gången för att ha lite mer att ta av inför amningen. Jag ligger nu på 8,5 kg plus. Känns bra. Men så fick jag tillbaka ett par gamla gravidjeans som Maria lånat som jag mindes som om inte rymliga så som åtminstone något som gick att ha på sig. Men hallå, vad har hänt med min rumpa! Jag får upp jeansen på halva låren. Sen är det kört. Magen, ok. Den känns ju liksom rimlig. Men rumpan. Låt bli den, Bäril. Vadå, oskyldig? Vadå all choklad och det här med en glass om dagen? Nu förstår jag inte vart du vill komma.

Sen att jag har varit tvungen att köpa världens fulaste och dyraste sloggiBH för att jag på allvar får blåmärken och skavsår av alla mina vanliga, inklusive gravid och amningsvarianterna. Inte heller ok.

cravings och mindre än 100 dagar kvar

Det är mindre än 100 dagar kvar nu. Känns ju ändå sjukt avlägset. Särskilt som jag känner mig stor, tung och orörlig som om jag hade mindre än 10 dagar kvar. Ont har jag i fogarna och i ryggen och det trycker neråt så fort jag går längre än några meter. Jag har sammandragningar ungefär två, tre gånger i timmen, men går jag mycket och anstränger mig blir de fler.

Andra kroppsliga besvär ska vi inte gå in på här, men det finns fler.

Psykiskt. Jag försöker att inte oroa mig, men det sitter fortfarande kvar sen alla undersökningar och alla negativa besked, även om det vände till det positiva sedan. Jag har flera gånger drömt om en gigantisk fot, att jag bara föder fram en fot liksom och att den dessutom är formad som och är en njure på samma gång.

De senaste veckorna, antagligen i och med flyttstressen så har jag dessutom haft svårt att äta. Det är ok på morgonen, frukosten är dagens bästa mål, men fram på eftermiddagen mår jag illa.

Med Signe hade jag ju en del grejer jag gärna åt. Först var det varmkorv, sen rostbröd med mycket smör, tunnbröd med leverpastej och husmanskost. Och så enorma mängder oboy.

Nu är det keso med nyponsoppa, godis, citronvatten och messmör. Och så enorma mängder mjölk. Jag och Signe gör av med en 10 liter i veckan.

Det tar fortfarande emot att äta kyckling.