Bäril, så mycket har hänt sen jag skrev det där senaste inlägget och jag orkar/vill/kan inte skriva ner allt. Så vi går rakt på väsentligheterna istället. Vi vet ju nu, eftersom vi har fått se dig både framifrån, bakifrån, inifrån och utifrån och i 3d som en läskig grisalien (8 ultraljud om jag räknat rätt), att du är den där sorten som har snopp. Det innebär att namnen begränsas en aning, men det finns ju trots det oändligt med namn.
Här kommer några:
På topp just nu ligger Finn. För att det är coolt och sött och för att det finns en romankaraktär som jag tycker om som heter så. Dock tänker jag att med mina gener. Generna som gör att man har finnar tills man är 31 and still going då kanske man inte ska döpa sin son till Finn. Finniga Finn liksom.
I bakgrunden finns också Nathan och Noa. Men Daniel förstörde namnet Noa när han plockade fram bibeln och läste ngt obskyrt avsnitt om Noa för mig när jag hade föreslagit det. Nathan känns lite hårt på något sätt.
Ett namn som Daniel inte gillar men som jag tycker är fint är annars Cornelis. Möjligtvis faller det på att det är trestavigt och att det troligaste smeknamnet blir Corre. Men vadå (e)korre är ju ett tufft djur.
Andra namn som jag tycker är fina är Sixten och Sigge men tyvärr för likt Signe. Jag gillar också Ebbe men det tycker inte Daniel om.
Sen var det nog slut på idéer. Inget känns ju så självklart som Signe gjorde, trots att hon var nära att bli en Liv innan Daniel bestämde sig när hon var någon timma gammal.
tisdag 14 maj 2013
fredag 15 mars 2013
vunnit en dag (9+2) skrivet 8 februari
Idag var det dags för nytt ultraljud. Väldigt nervöst. Eftersom Signe fortfarande var sjuk var jag dessutom tvungen att gå själv. Klockan 8:30 var det dags. Jag började gråta så fort barnmorskan frågade hur jag mådde. Svarade att fysiskt är det helt ok. Psykiskt väldigt jobbigt. Hon fick hålla mig i handen och så tittade vi. Eller jag blundade och hon tittade och så sa hon att ja, här är det någon, med ett hjärta som slår. Då grät jag lite till. Sen fick jag lov att sluta så att hon kunde mäta och ta två bilder som jag fick med hem till Daniel så han också skulle få titta.
Bäril var 25,1 mm från huvud till rumpa. Det gjorde att hon beräknade henne till 9+2. Enligt tidigare beräkning så var vi i 9+1 så i och med det så vann vi en hel dag. När första delmålet är att ta sig till vecka 12 så är en dag en oändlig tid. Januari och februari är ju alltid långsamma månader, men herre min Jee, vad långsamt det har varit just i år.
Bärils huvud är större än resten av kroppen, jag fick se en arm som viftade och ben som sprattlade. Navelsträngen gick också att urskilja.
Jag har gått med ett lugn i kroppen hela dagen, även om jag fortfarande oroar mig. Men än så länge växer Bäril som hon ska, hjärtat slår och det är allt vi vet.
Bäril var 25,1 mm från huvud till rumpa. Det gjorde att hon beräknade henne till 9+2. Enligt tidigare beräkning så var vi i 9+1 så i och med det så vann vi en hel dag. När första delmålet är att ta sig till vecka 12 så är en dag en oändlig tid. Januari och februari är ju alltid långsamma månader, men herre min Jee, vad långsamt det har varit just i år.
Bärils huvud är större än resten av kroppen, jag fick se en arm som viftade och ben som sprattlade. Navelsträngen gick också att urskilja.
Jag har gått med ett lugn i kroppen hela dagen, även om jag fortfarande oroar mig. Men än så länge växer Bäril som hon ska, hjärtat slår och det är allt vi vet.
Bäril. Huvudet längst ner i bild. Ett ben högst upp.
gangnam style (skrivet 4 feb 8+4)
Man vet att man är gravid när man börjat gråta när man tittar på videon till Gangnam style.
Vet inte riktigt varför jag plötsligt började gråta. Kanske för att de är så fint när alla är glada och dansar fast de dansar så fult. Kanske för att han är en tjockis och att han ändå har en mamma som är stolt över att han har så många visningar på Youtube. Ja, det finns ju många skäl till att gråta på.
Signe frågade mig: Mamma, är du ledsen?
Vad svarar man på det?
För 10 dagar sedan ungefär så blev illamåendet mycket bättre. Det oroar mig. Samtidigt är ju illamåendet inte någon som helst garanti. Med Grötil mådde jag ju illa i fem veckor fast han redan var död. Nu har jag snarare en olustkänsla kring mat. Jag vill absolut inte äta Linas matkasse-maten. Inte för att den egentligen är äcklig, utan för att det inte är så som jag tycker att saker ska smaka. Kryddningen är liksom fel.
Jag äter mycket mellanmål. Fil, cornflakes och russin. Det har jag inte ätit sen jag gick på mellanstadiet. Apelsinjuice är en annan favorit, liksom nyponsoppa med mandelbiskvier och mango-havredryck.
Te är inte alls gott, särskilt inte rött te. Grönt är bäst, med citronsmak, men svart kan gå.
I vecka 7 (6+5) den 22 januari gjorde vi ett VUL. Hjärtat slog och storleken på den lilla räkan var precis så att det på dagen överensstämde med den veckan jag trodde vi var i. Jag åkte till akuten för att jag hade ont. Och var orolig. Egentligen fanns inga skäl till att vara så orolig. Samtidigt så lärde mig ju Grötil att man inte behöver några egentliga skäl. Signe lärde mig ju att jag inte behövde vara orolig. Det är svårare att ta in. Jag är en av naturen orolig person. Jag kämpar med det. Det är svårt att göra något åt. Jag har kommit fram till att det är lättare att tillåta sig att vara orolig, men att tvinga sig att vara glad också. Det onda trodde läkaren berodde på att det var svullet/förstorat eller något sådant runt höger äggstock som antagligen var den som levererade det här ägget som blev befruktat.
Idag är vi i vecka 9 (8+4). Bäbisen fick sitt arbetsnamn i förra veckan. Då var den stor som ett smultron och namnet blev Bäril.
På fredag i vecka 10 (9+1) så har vi fått ett nytt ultraljud inbokat. MVC erbjöd mig det redan när jag ringde dit och skrev in oss i början av januari när jag berättade vad som hände i somras med Grötil. Jag pendlar mellan att känna hopp och tro att det där lilla hjärtat vi såg i januari ska fortsätta slå starkt och att känna stark misströstan, ilska och oro.
Jag vet inte vad jag ska göra om det här inte går vägen den här gången.
Vet inte riktigt varför jag plötsligt började gråta. Kanske för att de är så fint när alla är glada och dansar fast de dansar så fult. Kanske för att han är en tjockis och att han ändå har en mamma som är stolt över att han har så många visningar på Youtube. Ja, det finns ju många skäl till att gråta på.
Signe frågade mig: Mamma, är du ledsen?
Vad svarar man på det?
För 10 dagar sedan ungefär så blev illamåendet mycket bättre. Det oroar mig. Samtidigt är ju illamåendet inte någon som helst garanti. Med Grötil mådde jag ju illa i fem veckor fast han redan var död. Nu har jag snarare en olustkänsla kring mat. Jag vill absolut inte äta Linas matkasse-maten. Inte för att den egentligen är äcklig, utan för att det inte är så som jag tycker att saker ska smaka. Kryddningen är liksom fel.
Jag äter mycket mellanmål. Fil, cornflakes och russin. Det har jag inte ätit sen jag gick på mellanstadiet. Apelsinjuice är en annan favorit, liksom nyponsoppa med mandelbiskvier och mango-havredryck.
Te är inte alls gott, särskilt inte rött te. Grönt är bäst, med citronsmak, men svart kan gå.
I vecka 7 (6+5) den 22 januari gjorde vi ett VUL. Hjärtat slog och storleken på den lilla räkan var precis så att det på dagen överensstämde med den veckan jag trodde vi var i. Jag åkte till akuten för att jag hade ont. Och var orolig. Egentligen fanns inga skäl till att vara så orolig. Samtidigt så lärde mig ju Grötil att man inte behöver några egentliga skäl. Signe lärde mig ju att jag inte behövde vara orolig. Det är svårare att ta in. Jag är en av naturen orolig person. Jag kämpar med det. Det är svårt att göra något åt. Jag har kommit fram till att det är lättare att tillåta sig att vara orolig, men att tvinga sig att vara glad också. Det onda trodde läkaren berodde på att det var svullet/förstorat eller något sådant runt höger äggstock som antagligen var den som levererade det här ägget som blev befruktat.
Idag är vi i vecka 9 (8+4). Bäbisen fick sitt arbetsnamn i förra veckan. Då var den stor som ett smultron och namnet blev Bäril.
På fredag i vecka 10 (9+1) så har vi fått ett nytt ultraljud inbokat. MVC erbjöd mig det redan när jag ringde dit och skrev in oss i början av januari när jag berättade vad som hände i somras med Grötil. Jag pendlar mellan att känna hopp och tro att det där lilla hjärtat vi såg i januari ska fortsätta slå starkt och att känna stark misströstan, ilska och oro.
Jag vet inte vad jag ska göra om det här inte går vägen den här gången.
ännu utan namn
Skrivet 14e januari
När Grötil dog innan han ens fick finnas ville jag inget annat än att snabbt bli gravid igen. Men dagarna gick. Veckorna gick. Kroppen var inte sig själv. Jag var inte mig själv. Jag var arg, ledsen, sur och bitter.
Stressen över att snart inte heller ha något jobb gjorde inte hösten roligare. Allt var ju så väl planerat, inte för att vi hade planerat det så, för det kan man ju inte med graviditeter, utan bara för att det råkade bli så med att Grötil var beräknad till början av mars och mitt vik i Kista skulle ta slut sista februari. Då hade jag ju inte behövt stressa över jobb direkt.
I december verkade det äntligen som om kroppen var sig själv igen och jag hade en cykel som bara skilde på en dag från hur det var då i december för tre år sedan när Signe blev till.
Den 5e januari 2010 tog jag ett graviditetstest och fick veta att vi skulle få barn. Signe.
Den 4e januari 2013 tog jag också ett test. Om det denna gång går som vi hoppas så ska vi få ett till barn.
Enligt sista mensen så är beräknad födsel 12 september. Med Signe var det 8 september. Sen ändrades ju detta ett antal gånger och jag tror att det efter rutinultraljudet var 11 september. Att Signe sen hade de goda smaken att komma lite tidigare är ju en annan sak.
Det betyder alltså att det inte är omöjligt att Signe får ett lillasyskon i 3-årspresent. Men vi kan kanske hoppas på att lillasyskon väljer en annan dag än just den 26 augusti.
Oron då? Jo, det har gått tio dagar sedan det där extra strecket på stickan. I början kändes det ingenting alls. En svag lycka. Inget mer. Eller det var kanske snarare så att det som kändes var mest någon känsla av overklighet.
Sen kom tröttheten och jag har haft molvärk på ett sätt som påminner om graviditeten med Signe, vilket jag inte alls hade på samma sätt med Grötil. Illamåendet kommer och går, men förutom tröttheten och något ömma bröst är det raparna som är det mest framträdande då det kommer till det fysiska.
Brödil blev Signe. Grötil fick aldrig möjlighet att bli någon. Mer än någon jag bär inom mig som drömmar och längtan som aldrig blev och som jag hoppas att Gud bär på nu när jag aldrig fick bära på riktigt.
Det här lilla fostret/embryot/bäbisen skulle då kunna heta något i stil med Jödil eller Knötil. Än så länge finns inget namn. Det är för mycket drömmar i ett namn och jag orkar inte sörja så en gång till som efter Grötil. Jag vill inte, och ändå behövs snart ett namn. Ju tydligare kroppen säger till mig att det är någon där desto mer behövs ett namn. Att känna någon vid namn är att påbörja en relation.
Nästa gång jag skriver kanske det finns ett namn.
Planen nu är att hålla tummarna för fortsatta symtom, inget hysteriskt illamående dock. Känns ju lite dålig timeing på det när jag ska börja nytt jobb om en vecka nämligen. Sen ska vi väl ringa MVC vilket vi inte har kommit oss för att göra än och sen tror jag vi ska försöka boka ett privat VUL i slutet på januari för att slippa gå för länge med den här ovissheten. Jag vill se ett hjärta slå så tidigt som möjligt. Jag vet att jag inte kommer kunna slappna av helt, men jag vill kunna hoppas att det ska gå bra.
När Grötil dog innan han ens fick finnas ville jag inget annat än att snabbt bli gravid igen. Men dagarna gick. Veckorna gick. Kroppen var inte sig själv. Jag var inte mig själv. Jag var arg, ledsen, sur och bitter.
Stressen över att snart inte heller ha något jobb gjorde inte hösten roligare. Allt var ju så väl planerat, inte för att vi hade planerat det så, för det kan man ju inte med graviditeter, utan bara för att det råkade bli så med att Grötil var beräknad till början av mars och mitt vik i Kista skulle ta slut sista februari. Då hade jag ju inte behövt stressa över jobb direkt.
I december verkade det äntligen som om kroppen var sig själv igen och jag hade en cykel som bara skilde på en dag från hur det var då i december för tre år sedan när Signe blev till.
Den 5e januari 2010 tog jag ett graviditetstest och fick veta att vi skulle få barn. Signe.
Den 4e januari 2013 tog jag också ett test. Om det denna gång går som vi hoppas så ska vi få ett till barn.
Enligt sista mensen så är beräknad födsel 12 september. Med Signe var det 8 september. Sen ändrades ju detta ett antal gånger och jag tror att det efter rutinultraljudet var 11 september. Att Signe sen hade de goda smaken att komma lite tidigare är ju en annan sak.
Det betyder alltså att det inte är omöjligt att Signe får ett lillasyskon i 3-årspresent. Men vi kan kanske hoppas på att lillasyskon väljer en annan dag än just den 26 augusti.
Oron då? Jo, det har gått tio dagar sedan det där extra strecket på stickan. I början kändes det ingenting alls. En svag lycka. Inget mer. Eller det var kanske snarare så att det som kändes var mest någon känsla av overklighet.
Sen kom tröttheten och jag har haft molvärk på ett sätt som påminner om graviditeten med Signe, vilket jag inte alls hade på samma sätt med Grötil. Illamåendet kommer och går, men förutom tröttheten och något ömma bröst är det raparna som är det mest framträdande då det kommer till det fysiska.
Brödil blev Signe. Grötil fick aldrig möjlighet att bli någon. Mer än någon jag bär inom mig som drömmar och längtan som aldrig blev och som jag hoppas att Gud bär på nu när jag aldrig fick bära på riktigt.
Det här lilla fostret/embryot/bäbisen skulle då kunna heta något i stil med Jödil eller Knötil. Än så länge finns inget namn. Det är för mycket drömmar i ett namn och jag orkar inte sörja så en gång till som efter Grötil. Jag vill inte, och ändå behövs snart ett namn. Ju tydligare kroppen säger till mig att det är någon där desto mer behövs ett namn. Att känna någon vid namn är att påbörja en relation.
Nästa gång jag skriver kanske det finns ett namn.
Planen nu är att hålla tummarna för fortsatta symtom, inget hysteriskt illamående dock. Känns ju lite dålig timeing på det när jag ska börja nytt jobb om en vecka nämligen. Sen ska vi väl ringa MVC vilket vi inte har kommit oss för att göra än och sen tror jag vi ska försöka boka ett privat VUL i slutet på januari för att slippa gå för länge med den här ovissheten. Jag vill se ett hjärta slå så tidigt som möjligt. Jag vet att jag inte kommer kunna slappna av helt, men jag vill kunna hoppas att det ska gå bra.
torsdag 7 mars 2013
fredag 8 februari 2013
feber
I måndags hämtade vi en varm Signe. Mycket varm visade det sig när vi kom hem. 39,8 grader. Febern har stannat kvar hela veckan. Dock ej på den nivån. Idag mitt på dagen var den 38,2. Vi har vabbat och fixat och slitit. Signe är vid ganska gott mod trots allt, lite gnälligare, lite tröttare, men också en riktig myslus.
Idag har vi bakat chokladmuffins.
Idag har vi bakat chokladmuffins.
Muffinssmet ger extra energi.
Sen har det sovits en hel del. Tjyvsovits.
Rätt mycket Bamse, Pippi och Findus har vi också tittat på.
Innan febern slog till prövade hon hockeytalangerna.
Februari har alltså börjat riktigt dåligt. Tur att det är en kort månad. Dessutom lyckades vi vara helt vab-fria hela januari så det känns som vi hade lite att ta av. Jag har också varit förkyld så det har varit mysigt och skönt men samtidigt lite segt och instängt att vara hemma.
tisdag 1 januari 2013
Dags att börja igen
Här har det inte bloggats på länge, så länga att Signe har hunnit publicera sin första bloggpost av misstag från min mobil (se nedan). Dock väldigt innehållslöst så jag tror att det är bäst att jag tar över.
Ingen idé att jag försöker återge allt som bloggen missat det senaste halvåret. Kanske dyker något upp senare, men här är dagens bildskörd. Även kameran har vilat det senaste halvåret för vi blev så sura på att alla bilder blev suddiga. Måste ju vara nåt fel med kameran. Eller så var det en liten inställning som var helt knas som jag tillslut hittade.
Nu är ju inte ljuset det bästa en molning första januari, men här är sångstunden med dinosaurierna. Dinosaurierna syns inte i bild men de sitter på mattan i en ring.
Om ni undrar vad som sjungs så är det Sanka Lucia.
Ingen idé att jag försöker återge allt som bloggen missat det senaste halvåret. Kanske dyker något upp senare, men här är dagens bildskörd. Även kameran har vilat det senaste halvåret för vi blev så sura på att alla bilder blev suddiga. Måste ju vara nåt fel med kameran. Eller så var det en liten inställning som var helt knas som jag tillslut hittade.
Nu är ju inte ljuset det bästa en molning första januari, men här är sångstunden med dinosaurierna. Dinosaurierna syns inte i bild men de sitter på mattan i en ring.
Om ni undrar vad som sjungs så är det Sanka Lucia.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)