2013 - april och maj

April

I april var det fortfarande vinter. Kanske var det därför vi byggde barkbåtar inomhus som fick segel av washitejp för att sedan sjösättas i badbaljan i köket. Bra pyssel var det i vilket fall som helst.

Det blev mycket pyssel. Jag har mer och mer insett att jag oftast tycker det är roligare att pyssla, baka och fixa tillsammans med Signe än att ägna mig åt fri fantasilek, även om det kan vara kul det också, men till en viss gräns. När man varit Pippis kompis Annika, tjuven, Pettsson, Kungen, Drottningen eller den nya favoriten Tomtefar 10.000 gånger är det liiiite tjatigt.

 Toarullspyssel med färg, lim och glitterstenar.

 En dag hittade Signe alla bäbisbilder. Det var spännande.

När jag ser de här bilderna från de första månaderna av 2013, blir det så tydligt vad mycket som hänt under det här året. Hon har växt så mycket. Håret har växt. Hon har blivit tre år. Storasyster. Börjat på storbarnsavdelning på förskolan. Men allra mest, hon har gått från att vara barn som på den här bilden nedan till att vara tjej. Nu är vi mitt inne i prinsesstiden. Det började så smått i somras då det var viktigt att ha tights, och nu är det helst strumpbyxor som gäller och klänning och kjol och håret uppsatt och ibland när hon dansar vickar hon på höfterna så att jag för en sekund ser en femtonårig Signe framför mig. Tur att den största prinsessförebilden är coola kurrekurreduttprinsessan Pippi. 

Signe-barnet i fina rävtröjan och mjukisar. 

Mjukisar blir hon så kränkt av om man försöker sätta på henne nu.

Vi gick in i en lite lugnare fas med graviditeten. Jag försökte att inte oroa mig. Försöker njuta. Men känner mig redan trött och tung. Känner av foglossningen.

 Finn någon gång runt vecka 20.

En dag när det äntligen kändes som om det fanns hopp om vår också detta år gick jag och Signe till Sicklasjön och lekte med Nils och Maria. Det var en väldigt fin dag.

 

Vi spanade på fåglarna.

  Det var tom möjligt att ta av sig jackan.

 Somliga var söta som socker.

 Nils och Signe.

 Jag tror det var första gången de här två lekte ordentligt med varandra. Det skiljer 1,5 år och det märks ju väldigt mkt i början, men glappet minskar.

 Vårhopp!

Men fortfarande ligger isen.

 Maj

Det blev väl ingen riktig vår år 2013 utan någon gång i maj slog det plötsligt över till sommar. Det kan man se på första bilden där det är mössa på som gäller. Jämför det med månadens sista då det är trädgårdspicknickmiddag med bara ben. Maj månad har också något sorts trädgårdstema. Första bilden är från På spåret som sysslar med ngn sorts stadsodling nedanför Skanstull. Senare i maj flyttar vi och får vår egen fantastiska trädgård.

 

 

Bokstavligt på spåret.

Sen åkte vi till Västtorp för lite vårbruk. Vi satte grönsaker och grävde i landet och hade det mysigt.

 Signe var coolare än alla oss andra tillsammans.

Hon njöt av att det äntligen gick att sitta ute och spenderade en del tid läsandes bok mitt upp och ner på gräsmattan.

Daniel åkte till London några dagar med Henrik och skickade bilder med Signes tvättbjörn som hade fått följa med.

 Jag och Signe passade på att äta glass efter dagis fast det inte var fredag. När katten är borta äter råttorna glass som det ju heter.

 

När Daniel kom hem hade han köpt med sig härlig Londonlera.

Vi började flyttpacka och var vad än morfar Thomas säger ute i mkt god tid och hade en mkt välorganiserad flytt.

Signe slog på stort och kom hem från dagis med livets första inbakade fläta. Den fick man inte ta ur utan den sov hon sedan i.

Den här fantastiska outfiten var en annan majfavorit.

 Sen flyttade vi äntligen. Tillbaka till rötterna. Jag måste tänka mig för varje gång jag ska säga min adress så jag inte säger barndomens husnummer och äntligen kan jag mitt eget postnummer igen. Yay! Vi blev med trädgård och det blev som sagt var sommar. Signe vattnade gräsmattan och vi röjde lite bland buskar och vildvuxna rosor, men mest njöt vi. Flytten var det bästa som hände under graviditeten, den gav mig annat fokus än oron. Trädgårdspillet var lycka trots värkande fogar.

 Trädgårdsunge!

 En dag hade vi picknick med veggopuckar och korv. Picknick blev det för att vi inte hade några trädgårdsmöbler. Det kom en katt som ville smaka. Den fick nöja sig med vatten. Jag fick bildbevis på att jag och Bäril/Finn hade en hållning som en påse nötter.

 Det var maj det. Skulle nog säga att det var min bästa månad som gravid. Hyfsad kontroll på oron. Mycket att glädjas åt.

Kvällsrutiner

Eller snarare ickerutiner. Med Signe så hade jag/vi när hon var kring fyra månader, precis innan jul, börjat längta efter lite egentid. Fram till dess hade hon somnat i någon famn, och sedan satt vi i gungstolen eller soffan med henne tillsvidare gick och lade oss. Det gick inte att lägga ner henne innan dess för då vaknade hon bara och att få henne att somna om var inte så enkelt eller kul. När vi gick och la oss vaknade hon nästan alltid, men då kunde jag liggamma henne så att hon somnade om. Men strax innan fyra månader började jag alltså amma henne till sömns i vårt sovrum. I totalt mörker låg vi där, hon gnölade, gnällde, jag vaggade, försökte få att rapa, bytte bröst, vaggade igen och höll på så till hon tillslut sov. Det tog alltid mellan en och en och en halv timma. Men jag ansåg det vara värt det, för läggningarna innan hade ju inte varit en barnlek de heller och nu fick vi lite egentid i soffan, bara vi.

Så här i efterhand förstår jag dock inte riktigt hur jag orkade. En och en halv timma i ett mörkt rum med en gnällig bäbis. Varje kväll. Ingen iPhone att smygsurfa på. Ingenting. Bara detta evighetsammand. Klart det var mysigt också. Men ganska jobbigt. Så höll vi på till Signe var runt 11-12 månader. Vi prövade alla möjliga sätt för att varva ner henne så att hon enklare skulle kunna somna. Bad, sånger, pyjamaser, särskilda rundor i lägenheten. Men hon hade så svårt att komma ner i varv. Alltid.

Med Finn då? Han följer ju med i de rutiner Signe har nu. Eftersom hon dricker mjölk ca 19:00 för att sen, kissa, borsta tänderna och läsa bok och sedan somna mellan 19:30 och 20:00 så blir det lite samma lika för Finn. Oftast dricker Signe mjölk med mig eftersom Daniel sen lägger. Då har Daniel Finn och de byter om till pyjamas, masserar foten och går runt i lägenheten för att då börjar Finn bli lite otålig. När Signe och Daniel går upp och kissar och borstar tänderna lägger jag och Finn oss i soffan och ammar, jag släcker de ljusaste lamporna och det blir relativt lugnt. Efter ungefär tio minuter sover Finn oftast. Dock kan jag inte resa mig upp ur soffan, för jag är hans stora napp. Helt ok ändå. Jag surfar på mobilen, kollar instagram, fb och bloggar. Ibland beställer jag mat från mathem också. Ibland ser jag och Daniel på något på SVT play. Om inte han har somnat med Signe alltså.

Efter en, en och en halv timma så kan jag koppla loss Finn från bröstet. Ibland stökar han lite och då får han ligga fem minuter på mage för att somna lite bättre och sen lägger vi honom på sidan igen. Innan vi går upp och lägger oss sätter vi bandage på hans fot. Då sover han förhoppningsvis mkt djupt och det går smidigt. 

Vi går upp ca 22:00 Jag bär honom oftast, särskilt sen Daniel fick ryggskott för en månad sedan. Så lägger vi honom i babynestet i hans säng med filt och snuttealfons. Så sover han sedan till någon gång mellan 00:00 och 03:30. Oftast vaknar han vid ett, halv två. 

För att vara ickerutiner är det ändå rätt likt rutiner....

Och bara för att

Jag skrev det där så gjorde han om det. Först rygg mage och sedan mage rygg.

Rygg-mage

Det där med att vända sig från mage till rygg var tydligen läskigt/bara tur/tråkigt, för det har han inte gjort om däremot nu på morgonens gympapass vänder han sig plötsligt flera gånger från rygg till mage. Yay! 

Stora killen som inte ligger kvar där man lägger honom 

2013 - första kvartalet

Jag ska försöka mig på en årskrönika. En bild per månad. Vi får se hur långt jag kommer. Förhoppningsvis ett helt år. 2013 har varit innehållsrikt.

2013 - så här var du.

Januari

Vi firade in det nya året med Jessica, Martin och LK. Den första januari hade Signe sångsamling med dinosaurierna. När jag hittar bilden så slås jag av vad hon har vuxit på det här året. Från nästan två och ett halvt till snart tre och ett halvt.

Sen hände något som kom att prägla hela året. Ett extra sträck på den där lilla stickan. En liten Bäril. En stor oro. Hösten 2012 hade vi sörjt Grötil. Jag hade förbannat mensen som kom månad efter månad. Men så nästan exakt tre år efter vi fick reda på att vi väntade Signe så fanns det någonting som växte i mig igen.

Bara några dagar senare åkte jag med mitt nya jobb på någon sorts lära-känna-läger till Fårö. Bästa jobbet jag någonsin haft. Och det började så här fint. Jag kom på varför jag faktiskt hade velat bli präst. Det hade jag tappat bort någonstans. En liten bit i Oscars, en liten bit på Stadsmissionen och en liten bit i Kista. Det var inte det att det inte var bra jobb. Det föll bara inte på plats för mig.

Det var mkt snö i januari. Signe fick en snowracer i julklapp av mormorn och morfarn. Den använde hon en hel del. En dag kom Simon och Elvin och vi åkte i iskanan på skolgården. Sen hade vi storband hemma hos oss.

Februari

I februari var vi på ultraljud. Eller jag var. Det var nog det andra. Minns inte ens längre. Gick nog på tre stycken tidiga. Ett på akutgyn för att jag hade ont. Kanske i vecka 8 någon gång. Ett runt vecka 10 för att jag hade berättat om missfallet för barnmorskan som gav oss en remiss till ett tidigt ul och sen ett i vecka 13 på ultraljudsbarnmorskorna som vi betalade för privat. Det här är nog från akutgyn. Ett litet hjärta som slår i en liten krokig böna.

Jag jobbade sena torsdagar och gav mig hän åt glasscravings varje gång jag stod där och väntade på tunnelbanan vid T-centralen. Trots en riktigt kall vinter.

Daniel och Signe åt äpple och höll handen uppochned i sängen i Björkhagen. Det enda Signe saknar från Björkhagen är sängen. Hennes säng där man kunde hoppa. Hon är stolt över våningssängen som hon har nu, men det är ju ingen hopp-säng.

En dag gick vi till Hellasgården. Isen låg och det var mycket snö. Har för mig att Signe var rätt sur till en början. I alla fall för att vara 2,5 år. Då visste man inte hur en treåring kunde vara. Nu tar hon sur till nya höjder.

Sen blev det kul att leka och hoppa från snöbollarna.

En annan dag hade vi picknick med varm choklad i Nackareservatet. Jag hade börjat må illa och var inte alls på humör. En trettioettåring kan också vara sur. Daniel och Signe var solstrålar. Signe är alltid en solstråle när choklad är inblandat. Daniel också, förresten.

 En kväll var Melina, Calle, Lias och Emmi över på middag. Lias och Signe rev morötter.

Mars

I mars levde vi i något sorts vakuum. I vecka 13 betalade vi för ett privat ultraljud. På samma sätt som vi gjorde med Signe och när vi fick reda på att jag hade fått ett missfall som inte stöttes ut med Grötil. Ultraljudet visade en stor cysta i bäbisens buk. Jag har skrivit lite om det här, men under den här tiden skrev jag nog nästan ingenting. Orkade inte. Sov inte på nätterna utan googlade om ultraljud och bäbisar med cystor. Grät. Ville inte vara gravid, men ville ju vara gravid. Ville vara gravid och ville inte att bäbisen skulle dö eller vara sjuk eller skadad. Ville bara slippa undan. Grät. Och googlade. Fick komma till fostermedicinska på karolinska som rekommenderade moderkaksprov, men mitt upp i allt elände satt moderkakan i bakvägg och gick inte att komma åt. Fick vänta tre veckor på fostervattensprov. Tre jävla veckor. 21 dagar. En evighet. Ett litet helvete. När vi kom tillbaka för provet var cystan borta. Går inte att förklara hur sa läkarna. Lika frågande som de hade stått inför cystan var de nu inför att den plötsligt var borta. Vi genomförde ändå fostervattensprovet. Tre veckor därefter fick vi veta att allt såg bra ut. Men då upptäcktes en svullen fot. Jag vet inte hur många ultraljudsundersökningar vi var på. Men Bäril levde och cystan var borta och foten var där och vi fick se en liten snopp. Signe skulle få en lillebror. Jag vågade inte tro. Men jag trodde ju ändå. Och bad. Och blev buren av mitt fina jobba och Daniel.

 

Jag vet att läkarna inte kan förklara vad cystan tog vägen. Men jag tror vi älskade bort den.

Mitt i allt detta så gick vi och köpte oss ett litet radhus. Det var bra att få tänka på något annat. Och så bra det blev. Vårt fantastiska hem.

 

Sen var vi på bio. Signe drack vatten ur vattenflaskan och höll i håret som vanligt och sen satt hon storögt och tittade och åt popcorn genom tre kortfilmer.

 

I mars var det tydligen populärt att klä sig i föräldrarnas kläder.

 

Och genom det där lilla helvetet överlevde vi genom att mysa en hel del. Det fanns ju en himmel på samma gång. Signe-himlen.

Signe lekte att hon var förskolepedagog och bäddade åt alla mjukdjuren, Anita och Mimmi på handdukar och satt sen och klappade dem tills de hade somnat. Sen skulle hon ha kaffepaus.

Sen firade vi påsk också. Med två påskris. Ett björk och ett blåbär. Vi påskpysslade och åt ägg och godis. Mest godis.

Sen skulle vi äta påsklunch med Malins familj. Jag och Signe matchade i blått och påskgult. Jag hade fått en liten mage och jag älskade den samtidigt som den gav mig ångest. Bäril. Jag ville inte älska dig, för jag var rädd att förlora dig, men jag kunde samtidigt inte låta bli.

Puss. 

Så där långt hann vi idag alltså. Första kvartalet 2013. Lite söt och mycket salt. Eller nåt.