Det finns någon klyscha som säger att när man får barn så får man lära sig leva med hjärtat utanför kroppen. Nu är det förhoppningsvis fortfarande i kroppen, men orolig är jag.
Jag har haft väldigt ont. Nästan konstant sen i söndags. I tisdags kom det lite blod. I fredags var vi på gyn-akuten på SÖS. Det är för tidigt i graviditeten för att de ska kunna se något foster. Istället såg de en cysta. Härligt. Fyra centimeter i diameter och sitter på höger äggstock. Läkaren ville dock inte säga säkert om det var från den som smärtan kom. Den är antagligen helt ofarlig, fylld med vätska och kommer förhoppningsvis försvinna av sig själv.
Jag fick lämna blodprov för att mäta hcg-hormonet i blodet. För att kunna utesluta utomkvedshavandeskap, då ägget inte fäster i livmodern utan i äggledaren. Idag var vi inne på gyn-akuten igen och lämnade ytterligare ett blodprov. På eftermiddagen ringde en läkare som sa att hcg-nivån hade varit hög i torsdags och att den nu hade stigit. Detta var bra, men hon var ändå oroad över att det fortfarande gjorde ont. Dessutom var det svårt att säga något eftersom det inte var exakt två dygn mellan provtagningstillfällena.
Så vi väntar. Jag vet inte längre vad jag ska känna och tänka. Smärtan tar upp så mycket kraft. Försöker att inte ta ut något i förskott.
Igår såg vi Brödera Lejonhjärta på Stadsteatern. Den var väldigt fin.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar