Den här veckan har varit tuff. Tjejen är pipigare än vanligt och har svårare att somna. På kvällarna blir hon övertrött, men kommer inte till ro, på förmiddagen är hon stökig när hon ammar och äter mindre än vanligt och smågnäller och storgnäller. Idag har vi slagit något sorts gnäll- och skrikrekord.
Jag hade bestämt mig för att åka till Farsta Centrum för att se hur det ser ut nu efter ombyggnaden och kanske shoppa mig något kul. Egentligen byxor, men insåg att det skulle bli svårt att kunna pröva med lilltjejen som en igel på mig, men jag behövde i vilket fall som helst komma ut.
Jag började förbereda för att gå ut runt halv tio, plockade fram alla Signes ytterkläder, bäddade ligginsatsen med fårskinnet, la fram min jacka, vantar och halsduk och babybjörnen. Signe gnällde sig igenom morgonen, men sov en halvtimma i babysittern. Sen var det stökamning och blöjbyten och vaggning och först tio i ett var vi vid tunnelbanan. Då var jag helt förstörd. När jag tog på Signe overallen tokskrek hon, när jag tog på henne vantarna tokskrek hon, jag stressade och svor åt dragkedjor som krånglade och tog upp och tröstade en illröd skrikande liten gris. Jag la ner henne och försökte ta på mig jackan utan att hon skulle hinna börja skrika. Omöjligt. Skrik. Skrik. Skrik.
Jag blir så ledsen att jag bara gråter. Är tvungen att lägga henne, vad som känns som två minuter men egentligen bara är en halvminut, på sängen och gå in i vardagsrummet och bara andas och svära. Under tiden skriker hon. Hysteriskt. Jag känner mig värdsasämst. Varför ska jag släpa i väg min lilla tjej till Farsta? Varför är hon så ledsen? Vad gör jag för fel?
Jag ringer Daniel en miljon gånger och han svarar inte. När jag står i hissen till perrongen ringer han. Jag gråter i hissen. Jag gråter på perrongen. Jag gråter på tunnelbanan. Daniel tröstar. Hela tunnelbanan tjuvlyssnar. Jag skiter i det. Jag är så trött och ledsen. Jag inser att jag kanske inte är världens sämsta i alla fall. Jag gör allt jag kan för Signe. Jag tröstar och bär och lägger inte ner henne en sekund mer än jag måste och jag kan inte gå ut utan ytterkläder och jag kan inte sätta på mig skorna utan att lägga ner henne två sekunder och jag får svära och lägga ner henne och bara andas och jag har ett oerhört tålamod och jag räcker ändå inte alltid till och det är ok. Och jag måste få komma ut ibland och se andra saker än våra bokryggar och gå på andra golv än vårt knarrande och bara andas frisk luft och se andra människor som gör vanliga saker. Jag blir en bättre mamma då. Men det är så svårt ändå. Så svårt att se henne bli ledsen. Så svårt att inte räcka hela vägen. Så svårt att bara ha två armar.
Hon vägrar åka vagn men somnar tillslut i babybjörnen. Jag bär henne och mina axlar skriker. Jag kommer hem vid halv fem. Då har jag burit henne i nästan fem timmar med bara ett avbrott för blöjbyte och amning. Det är förunderligt hur mycket man ändå orkar.
Nu på kvällen försökte Daniel avlasta och få henne att somna men hon skriker så hon får tårar i ögonen, hon är hungrig och trött och kanske något annat på samma gång, men hon kan inte äta och kan inte sova. Det tar en timma av skrik innan hon äntligen somnar i vår säng med mitt bröst i munnen och sin lilla hand i min. Hon är mammig också. Daniel blir ledsen för att han inte får trösta lika mycket som jag. Jag blir ledsen och trött, för jag vill få vila efter en tuff dag, men jag kan inte vila om hon bara skriker, så jag tar henne från Daniel och vaggar och pratar och sjunger henne lite lugnare, men långtifrån lugn.
Jag älskar henne så det gör ont och vissa dagar gör det helt enkelt mer ont.
