till bästa tanten

Finns det något bättre när det är två meter snö och istid ute än att få lägga sig i sängen mitt på dagen och läsa en feelgoodbok. Jag fattar inte varför mamma och pappa ska envisas med att bära runt på mig jämt. Fattar de inte att jag bara vill ha lite lugn och ro med min bok.

 Jag och boken om kärlek.

Så himla mysigt. Jag ♥ böcker. 

Bästa boken Oj! har jag fått av bästa tanten, men den här har mamma köpt till mig på coop. Det kan duga det också.

Oj, jag har ett huvud!

Det händer nya grejer hela tiden. Hetast just nu, säger Bäbisen, är att känna efter att man har ett huvud. Det känns både när man tar på det med händerna och när man lägger saker på det. Det är festligt. Huvudet tar liksom slut där uppe också. Vardagen är full av nya upptäckter.

Annat som också är kul är att ha ett finger i mungipan och prata samtidigt, att plaska så att det stänker när man sitter i badet och att leka tittut.

Att vända sig om från rygg till mage är dock svårt. Det gick tjugo gånger förra veckan, men nu är det en arm som alltid hamnar ivägen och liksom bromsar.

 Något är ivägen...

... men jag är glad ändå.

Gissa maten!

Bästa bäbisen är väldigt sur på att jag har satt henne i karantän nu när hon är förkyld. Inget häng på öppna förskolan och inga bäbisdejter. Igår bestämde hon sig för att vara bara liiiite jobbig som straff. Det enda hon uppskattade var när hon fick vara nakenfis, äta och bada och när morbror och tanten kom på snabbesök. Då det verkade vara ett vinnande koncept gjorde vi om det i dag, ja, allt utom besöket. Och oj, om det var uppskattat. Iofs hade hon glömt bort att hon skulle vara sur när hon vaknade efter sin förmiddagslur, men varför chansa.

Ok, bäbisen vill att vi leker lite nu. Gissa maten. Hon vill att ni gissar vad hon har ätit till lunch. Jag vet, det kan bli svårt. Men här får ni två bildledtrådar...

 Nam, nam, gott med...

en stor suck

En stor suck. I natt har vi sovit fem timmar var, jag och Daniel. Jag låg och klappade Signe mellan ett och tre, mellan tre och fyra var vi vakna både jag och Daniel och mellan fyra och halv sju bar Daniel Signe i bärsjalen. Signe är förkyld. Det känns så jävla onödigt. Hela januari var rätt tuff med allmänt gnällig och frustrerad bäbis och Daniel som blev magsjuk. Sen blev det en så himla bra vecka nu innan förkylningen. Man hade ju önskat att det fått fortsätta så.

I torsdags fick Signe 5-månadersvaccinet och sen busade hon hos mormor. Badade i vasken med Zebran och hade det bra. I går var Daniel i Uppsala trots att det var fredag och Signe var en riktigt ledsen och pipig tjej. Skrek i 30 minuter utan paus tills jag var helt matt. Misstänkte feber. Så när jag fått henne lugn skulle jag försöka få i henne lite flytande alvedon. Lyckades sådär. Hon blev tvärsur och jag fick kladdig alvedon över hela byxorna, men jag tror ändå att det hjälte lite. Natten blev som sagt var stökig och snorig.


Jag är lite orolig för just nu går rs-virus i krokarna, men jag ska bli bättre på att inte ta ut saker i förskott. Kan ju vara bara en vanlig förkylning och hittills är hon pigg trots snuvan och hon äter bra.

Pigg och glad nyckelpiga. Det har varit en del pip och gnäll, men vem är inte sur när man är på väg att bli förkyld. Hon älskar att tugga på gummiringen från nappflaskan. Bästa tuggleksaken.

Mest ledsen blev hon när vi sa att hon inte skulle få gå på Alvas tvåårskalas och äta bullar.

 Sen lekte hon titt-ut bakom filten och blev sur för att jag tjuvkikade. Jag lovade att inte göra om det. Då fick 

jag ett leende.

Vem tittar man på med sådan beundrande blick?

 Gitarrpappan, så klart!

Håll tummar och tår och be en extra bön för att den här sötnosen inte blir värre förkyld.

Och önska oss en god natt...

Ammningspill

Bebisen är periodare. Först är det bara hålla handen som duger när man kvällsammar. Sen skulle hon gnosa med sitt eget öra. Veckan där på var det klappa på bröstet. Alla dessa saker är ganska söta. Nya grejen: tassa runt med de små fingrarna i mammans armhåla. Inte lika sött. Väldigt kittligt. Idag utvecklade hon denna vana på ett för mamman smärtsamt sätt. Mamman vägrar raka sig under armarna under vintersäsongen. Det är slöseri på tid. Men det kanske ska bli ändring på det. Idag när bebisen var där och tassade i armhålan så tog hon nämligen ett fast grepp om håret och ryckte. Mamman ville skrika, aj! och så några fula ord på det. Men man stör inte den bebis som ammar sig till sömns. Inte på några villkor. Inte ens om man blir ryckt i armhålshåret.

go och glad

Signe har kommit ut på andra sidan gnällträsket. Där är det sol, ja, nästan vår. Det är ljust och fint och man skrattar och är nakenfis mest hela tiden. Så badar man lite i vasken och skrattar lite mer.

 Skrattar så mycket att man blir alldeles suddig på bild...

... men det gör inget, för man är bara glad...

... och får sitta på köksbänken och tugga nappflaskans gummiring. Det är livet det.

Vem är det som bestämmer?

Det finns en kbt-bok som heter Vem är det som bestämmer i ditt liv? Jag har inte läst den, men jag tänker att den säger saker som, är det du eller tröttheten som bestämmer? Jag brukar tänka så ibland och vara min egen kbt-psykolog. Nu har jag kommit på att det inte funkar. Det är varken jag eller tröttheten som bestämmer. Det är Kungen. Och kungen bestämmer själv när hon vill vända blad.

 Ja, då vänder vi blad då, så där som man gör när man "läser" böcker.

orange är det nya svarta

Och vad är orange om inte morot.

Morotsmums

Vi försökte i några dagar med potatisen. Signe verkade inte alls förstå poängen. Annat än att det var festligt med ett potatisskägg som man även kunde dekorera öronen med om man hade tur. Nu har vi gått över till morot. Mycket nöje, sa Signe och svalde glatt. Ja, ett litet skägg blev det ju så klart, men det är ju så fin färg. Som en liten rödskäggig viking. 

Bieffekten. Ska vi verkligen skriva om den. Jo, det är ju en bäbisblogg. Bajset. Det börjar bli riktigt människobajs. Lite äckligt skulle man kunna tycka. Men jag är stolt som en tupp. Allt som Signe gör är fantastiskt. Även bajs. 

Idag har hon även fått smaka lite äppelochkatrinplommonpuré. EFTERÄTT, sa Signe, det är livets efterrätt det.

Signe hälsar särskilt till sin morfar som är på andra sidan jorden:

- Morfar, när du kommer hem med den där Panamahatten till mig så är jag nog nästan redo för en till köttbulle.

Många ord och inga bilder

Förra veckan var pappan på sitt religiösa spa och njöt av att sova mer än 8 timmar per natt och äta god mat i lugn och ro. När han kom hem, efter att mamman hade tagit hand om sötnosen aka skrikbäbisen 24/7 i alldeles för många dagar visade det sig att maten inte hade varit så god i alla fall. Pappan blev magsjuk. Kräktes som en liten gris och hade så ont i magen att han inte kunde ligga ner i någon ställning alls utan vred sig halvliggandes över en pall och stönade och hade sig. Tyckte mamman synd om honom? Svar: NEJ. Eller jo, men det satt j-vligt långt inne. Mest var mamman sur som en citron. Här hade hon bitit ihop och varit stark och duktig och mysig och rolig och ammig och sovig och hoppig och sjungig och dansig och jag vet inte vad och sen när hon behövde bara liiiite avlösning, nejmen då kommer pappan hem och kräks.

Lördagen försvann i någon sorts besviken dimma och mamman och bebisen försökte hålla sig så långt borta som möjligt från pappa-pestråttan. Man vill ju inte bli smittad. Mamman har redan varit magsjuk och ammat samtidigt en gång. Det gör hon inte om. Inte på några villkor. Iofs väldigt praktiskt. Hon slipper plåga bloggen med en massa bantningskurer och beach2011-ångest. Så himla bra bantningskur det där var. Effektivt som bara den. Nu kan mamman äta oändliga mängder kakor. Det hade hon iofs tänkt göra ialla fall. Men, men. Bebisbloggar brukar innehålla den där obligatoriska vikthetsen vilket är väldigt trist. Äta kakor bör man, annars dör man.

På söndagen hade mamman noll energi kvar. Bebisen hade noll blöjor kvar och Willys hade ett supererbjudande. Handla för 200 och köp tre paket blöjor och betala för två. Herregud, det innebär 108 sparade kronor. Noll energi och noll blöjor och söt gnällbebis var en dålig kombo. Pappan var i fortsatt karantän och när bebisen vrålade i ovevrålen gick mamman sönder och satte sig i ett hörn och grät och snorade, "jag går sönder". Pappan fick vagga bebisen i vagnliften och mamman ringde bebisens morfar som tillsammans med mormor mötte upp i Sickla och såg till att blöjorna blev handlade och mamman fick lunch i magen. Bebisen fick det nya smeknamnet Rally-Harry efter att morfarn kört runt som en galning bland varorna på Willys med den nöjda bebin sittande framåtvänd i vagnen glatt tuggandes på ovevrålen.

Familjen Mafner har alltså varit ett rätt sorgligt släkte, pappa-pestråttan, stackars-mamman och Rally Harry, också känd som Bebis-va fan. Det där sista kanske kräver en förklaring. Bob Hansson har skrivit en fin liten bok som heter Kärlek, hur fan gör man? För det där med kärlek alltså, det är rätt svårt ibland. Ibland är det såklart alldeles självklart och jättelätt också. Men ibland är det bara, kärlek, va fan. Så brukar vi säga till varandra ibland när det är lite kämpigt. Kärlek-va fan. Därav Bebis-va fan. Underbara Bebis -va fan.

Nu är vi på banan igen. Pappan skolkade både i måndags och idag. I måndags hann mamman andas en smula, men tisdagen kom med en gnälldag utan dess like. Mamman hade inte andats och inte tänkt klart en enda hel tanke. Så pappan fick helt enkelt vara hemma idag också. Det var fint. Vi överlevde bebisens dåliga morgonhumör trots att bebisen envisas med att gå upp kl 6 och sedan vara morgongrinig till 12. Efter lunch promenerade vi till söder och fikade. Mamman fick både en halv kärleksmums och en hel chokladboll och 23 minuters shopping alldeles för sig själv. Hon lyckades handla ett par jeggings/leggings/treggings och en tröja. Effektivitet är hennes mellannamn.

Nu ska jag sluta skriva om mig själv i tredjeperson. Men ibland är det så svårt att skriva jag, för det känns inte alltid som jag, för jag har inte riktigt hunnit med, inte hunnit med den här senaste galna veckan, men inte heller hunnit med det senaste halvåret. Jag är mamma. Till världens finaste lillräka. Tigerskatt. Signe-bus. Bebis - va fan! Kärleken.