Många ord och inga bilder

Förra veckan var pappan på sitt religiösa spa och njöt av att sova mer än 8 timmar per natt och äta god mat i lugn och ro. När han kom hem, efter att mamman hade tagit hand om sötnosen aka skrikbäbisen 24/7 i alldeles för många dagar visade det sig att maten inte hade varit så god i alla fall. Pappan blev magsjuk. Kräktes som en liten gris och hade så ont i magen att han inte kunde ligga ner i någon ställning alls utan vred sig halvliggandes över en pall och stönade och hade sig. Tyckte mamman synd om honom? Svar: NEJ. Eller jo, men det satt j-vligt långt inne. Mest var mamman sur som en citron. Här hade hon bitit ihop och varit stark och duktig och mysig och rolig och ammig och sovig och hoppig och sjungig och dansig och jag vet inte vad och sen när hon behövde bara liiiite avlösning, nejmen då kommer pappan hem och kräks.

Lördagen försvann i någon sorts besviken dimma och mamman och bebisen försökte hålla sig så långt borta som möjligt från pappa-pestråttan. Man vill ju inte bli smittad. Mamman har redan varit magsjuk och ammat samtidigt en gång. Det gör hon inte om. Inte på några villkor. Iofs väldigt praktiskt. Hon slipper plåga bloggen med en massa bantningskurer och beach2011-ångest. Så himla bra bantningskur det där var. Effektivt som bara den. Nu kan mamman äta oändliga mängder kakor. Det hade hon iofs tänkt göra ialla fall. Men, men. Bebisbloggar brukar innehålla den där obligatoriska vikthetsen vilket är väldigt trist. Äta kakor bör man, annars dör man.

På söndagen hade mamman noll energi kvar. Bebisen hade noll blöjor kvar och Willys hade ett supererbjudande. Handla för 200 och köp tre paket blöjor och betala för två. Herregud, det innebär 108 sparade kronor. Noll energi och noll blöjor och söt gnällbebis var en dålig kombo. Pappan var i fortsatt karantän och när bebisen vrålade i ovevrålen gick mamman sönder och satte sig i ett hörn och grät och snorade, "jag går sönder". Pappan fick vagga bebisen i vagnliften och mamman ringde bebisens morfar som tillsammans med mormor mötte upp i Sickla och såg till att blöjorna blev handlade och mamman fick lunch i magen. Bebisen fick det nya smeknamnet Rally-Harry efter att morfarn kört runt som en galning bland varorna på Willys med den nöjda bebin sittande framåtvänd i vagnen glatt tuggandes på ovevrålen.

Familjen Mafner har alltså varit ett rätt sorgligt släkte, pappa-pestråttan, stackars-mamman och Rally Harry, också känd som Bebis-va fan. Det där sista kanske kräver en förklaring. Bob Hansson har skrivit en fin liten bok som heter Kärlek, hur fan gör man? För det där med kärlek alltså, det är rätt svårt ibland. Ibland är det såklart alldeles självklart och jättelätt också. Men ibland är det bara, kärlek, va fan. Så brukar vi säga till varandra ibland när det är lite kämpigt. Kärlek-va fan. Därav Bebis-va fan. Underbara Bebis -va fan.

Nu är vi på banan igen. Pappan skolkade både i måndags och idag. I måndags hann mamman andas en smula, men tisdagen kom med en gnälldag utan dess like. Mamman hade inte andats och inte tänkt klart en enda hel tanke. Så pappan fick helt enkelt vara hemma idag också. Det var fint. Vi överlevde bebisens dåliga morgonhumör trots att bebisen envisas med att gå upp kl 6 och sedan vara morgongrinig till 12. Efter lunch promenerade vi till söder och fikade. Mamman fick både en halv kärleksmums och en hel chokladboll och 23 minuters shopping alldeles för sig själv. Hon lyckades handla ett par jeggings/leggings/treggings och en tröja. Effektivitet är hennes mellannamn.

Nu ska jag sluta skriva om mig själv i tredjeperson. Men ibland är det så svårt att skriva jag, för det känns inte alltid som jag, för jag har inte riktigt hunnit med, inte hunnit med den här senaste galna veckan, men inte heller hunnit med det senaste halvåret. Jag är mamma. Till världens finaste lillräka. Tigerskatt. Signe-bus. Bebis - va fan! Kärleken.