en stor suck

En stor suck. I natt har vi sovit fem timmar var, jag och Daniel. Jag låg och klappade Signe mellan ett och tre, mellan tre och fyra var vi vakna både jag och Daniel och mellan fyra och halv sju bar Daniel Signe i bärsjalen. Signe är förkyld. Det känns så jävla onödigt. Hela januari var rätt tuff med allmänt gnällig och frustrerad bäbis och Daniel som blev magsjuk. Sen blev det en så himla bra vecka nu innan förkylningen. Man hade ju önskat att det fått fortsätta så.

I torsdags fick Signe 5-månadersvaccinet och sen busade hon hos mormor. Badade i vasken med Zebran och hade det bra. I går var Daniel i Uppsala trots att det var fredag och Signe var en riktigt ledsen och pipig tjej. Skrek i 30 minuter utan paus tills jag var helt matt. Misstänkte feber. Så när jag fått henne lugn skulle jag försöka få i henne lite flytande alvedon. Lyckades sådär. Hon blev tvärsur och jag fick kladdig alvedon över hela byxorna, men jag tror ändå att det hjälte lite. Natten blev som sagt var stökig och snorig.


Jag är lite orolig för just nu går rs-virus i krokarna, men jag ska bli bättre på att inte ta ut saker i förskott. Kan ju vara bara en vanlig förkylning och hittills är hon pigg trots snuvan och hon äter bra.

Pigg och glad nyckelpiga. Det har varit en del pip och gnäll, men vem är inte sur när man är på väg att bli förkyld. Hon älskar att tugga på gummiringen från nappflaskan. Bästa tuggleksaken.

Mest ledsen blev hon när vi sa att hon inte skulle få gå på Alvas tvåårskalas och äta bullar.

 Sen lekte hon titt-ut bakom filten och blev sur för att jag tjuvkikade. Jag lovade att inte göra om det. Då fick 

jag ett leende.

Vem tittar man på med sådan beundrande blick?

 Gitarrpappan, så klart!

Håll tummar och tår och be en extra bön för att den här sötnosen inte blir värre förkyld.

Och önska oss en god natt...