Jo. Då arbetar man nu då. Första dagen avklarad. Det var intensivt och alla var så glada att jag var tillbaka så jag han knappt sakna. Men så fort jag satt på tunnelbanan hem höll jag nästan på att gå sönder av saknad. Signe och Daniel mötte mig vid stationen i Hammarbyhöjden och då krockade mina världar. Jobbvärlden där jag har kläder utan grötfläckar och Signevärlden där någon trasslar in sin lilla hand i mitt hår och brummar i mitt öra för varenda bil.
Signe var ledsen på kvällen. Rejält ledsen. Och arg. Riva, nypa, banka, skrika, gråta-arg. Daniel hade cyklat och klättrat. Efter 20 minuters hysteriskt gråtande, kände jag att jag höll på att gå i bitar. Inget hjälpte, jag vaggade, sjöng, kramade, klappade. Då ringde jag Daniel och han sa att han skulle komma hem. Jag tände lampan och gick ut i hallen med Signe i famnen och vi tittade på "mamma och Signe och Vesslan" i spegeln, då lugnade hon sig och jag fick lägga henne i sängen igen. Några minuter senare sov hon.
Igår var vi på BVC. 1-års-kontroll. Signe hade dalat lite i viktkurvan. Hon hade bara gått upp 300g på tre månader. Anledningen till detta trodde vår BVC-sköterska var dels att hon har börjat gå och gör av med mer energi och dels att hon knappt ammar något längre och därmed inte får i sig riktigt lika mycket. Egentligen så är det ingen ny BVC tid förrän vid 18 månader, men vi fick en tid vid 15 också för att se om kurvan fortsätter som den ska. Nu väger hon 9250 gram och är 76 cm lång.
Det var en väldigt fin dag igår även om det var sorgligt att det var den sista mammalediga dagen. Vi hängde med Vincent och Michaela. Åt lunch i skrapan. Lyckades få busungarna att somna samtidigt i vitabergsparken och avslutade sedan dagen med att äta middag hemma hos Vincent allihopa. Försökte ta några bilder, men ljuset räcker inte riktigt till utan det blir mest sudd. Signe älskar Vincents rum och Vincent var grym på att kasta boll.
2 kommentarer:
Äsch, häng inte upp er på att hon dalat lite på kurvan. Alva vägde väl strax över 9 kg kring halvåret och sen 9,6 på ettårskontrollen. Barn ökar ju mer under vissa perioder och mindre under andra.
Gällande det första stycket skulle jag gärna säga att det blir bättre och lättare. Men det är dagar, även nu då saknaden bli ohållbar. och det känns fel att inte vara med henne, hela tiden.
Men det är ju en del av livet på något sätt. Släppa ut barnen i världen.
Om jag ser gulliga hundar på internet på jobbet får jag ohämmad längtan efter Leeloo. Det är fullt normalt att längta efter något varmt och mjukt och gulligt när man är på jobbet.
Skicka en kommentar