2013 - första kvartalet

Jag ska försöka mig på en årskrönika. En bild per månad. Vi får se hur långt jag kommer. Förhoppningsvis ett helt år. 2013 har varit innehållsrikt.

2013 - så här var du.

Januari

Vi firade in det nya året med Jessica, Martin och LK. Den första januari hade Signe sångsamling med dinosaurierna. När jag hittar bilden så slås jag av vad hon har vuxit på det här året. Från nästan två och ett halvt till snart tre och ett halvt.

Sen hände något som kom att prägla hela året. Ett extra sträck på den där lilla stickan. En liten Bäril. En stor oro. Hösten 2012 hade vi sörjt Grötil. Jag hade förbannat mensen som kom månad efter månad. Men så nästan exakt tre år efter vi fick reda på att vi väntade Signe så fanns det någonting som växte i mig igen.

Bara några dagar senare åkte jag med mitt nya jobb på någon sorts lära-känna-läger till Fårö. Bästa jobbet jag någonsin haft. Och det började så här fint. Jag kom på varför jag faktiskt hade velat bli präst. Det hade jag tappat bort någonstans. En liten bit i Oscars, en liten bit på Stadsmissionen och en liten bit i Kista. Det var inte det att det inte var bra jobb. Det föll bara inte på plats för mig.

Det var mkt snö i januari. Signe fick en snowracer i julklapp av mormorn och morfarn. Den använde hon en hel del. En dag kom Simon och Elvin och vi åkte i iskanan på skolgården. Sen hade vi storband hemma hos oss.

Februari

I februari var vi på ultraljud. Eller jag var. Det var nog det andra. Minns inte ens längre. Gick nog på tre stycken tidiga. Ett på akutgyn för att jag hade ont. Kanske i vecka 8 någon gång. Ett runt vecka 10 för att jag hade berättat om missfallet för barnmorskan som gav oss en remiss till ett tidigt ul och sen ett i vecka 13 på ultraljudsbarnmorskorna som vi betalade för privat. Det här är nog från akutgyn. Ett litet hjärta som slår i en liten krokig böna.

Jag jobbade sena torsdagar och gav mig hän åt glasscravings varje gång jag stod där och väntade på tunnelbanan vid T-centralen. Trots en riktigt kall vinter.

Daniel och Signe åt äpple och höll handen uppochned i sängen i Björkhagen. Det enda Signe saknar från Björkhagen är sängen. Hennes säng där man kunde hoppa. Hon är stolt över våningssängen som hon har nu, men det är ju ingen hopp-säng.

En dag gick vi till Hellasgården. Isen låg och det var mycket snö. Har för mig att Signe var rätt sur till en början. I alla fall för att vara 2,5 år. Då visste man inte hur en treåring kunde vara. Nu tar hon sur till nya höjder.

Sen blev det kul att leka och hoppa från snöbollarna.

En annan dag hade vi picknick med varm choklad i Nackareservatet. Jag hade börjat må illa och var inte alls på humör. En trettioettåring kan också vara sur. Daniel och Signe var solstrålar. Signe är alltid en solstråle när choklad är inblandat. Daniel också, förresten.

 En kväll var Melina, Calle, Lias och Emmi över på middag. Lias och Signe rev morötter.

Mars

I mars levde vi i något sorts vakuum. I vecka 13 betalade vi för ett privat ultraljud. På samma sätt som vi gjorde med Signe och när vi fick reda på att jag hade fått ett missfall som inte stöttes ut med Grötil. Ultraljudet visade en stor cysta i bäbisens buk. Jag har skrivit lite om det här, men under den här tiden skrev jag nog nästan ingenting. Orkade inte. Sov inte på nätterna utan googlade om ultraljud och bäbisar med cystor. Grät. Ville inte vara gravid, men ville ju vara gravid. Ville vara gravid och ville inte att bäbisen skulle dö eller vara sjuk eller skadad. Ville bara slippa undan. Grät. Och googlade. Fick komma till fostermedicinska på karolinska som rekommenderade moderkaksprov, men mitt upp i allt elände satt moderkakan i bakvägg och gick inte att komma åt. Fick vänta tre veckor på fostervattensprov. Tre jävla veckor. 21 dagar. En evighet. Ett litet helvete. När vi kom tillbaka för provet var cystan borta. Går inte att förklara hur sa läkarna. Lika frågande som de hade stått inför cystan var de nu inför att den plötsligt var borta. Vi genomförde ändå fostervattensprovet. Tre veckor därefter fick vi veta att allt såg bra ut. Men då upptäcktes en svullen fot. Jag vet inte hur många ultraljudsundersökningar vi var på. Men Bäril levde och cystan var borta och foten var där och vi fick se en liten snopp. Signe skulle få en lillebror. Jag vågade inte tro. Men jag trodde ju ändå. Och bad. Och blev buren av mitt fina jobba och Daniel.

 

Jag vet att läkarna inte kan förklara vad cystan tog vägen. Men jag tror vi älskade bort den.

Mitt i allt detta så gick vi och köpte oss ett litet radhus. Det var bra att få tänka på något annat. Och så bra det blev. Vårt fantastiska hem.

 

Sen var vi på bio. Signe drack vatten ur vattenflaskan och höll i håret som vanligt och sen satt hon storögt och tittade och åt popcorn genom tre kortfilmer.

 

I mars var det tydligen populärt att klä sig i föräldrarnas kläder.

 

Och genom det där lilla helvetet överlevde vi genom att mysa en hel del. Det fanns ju en himmel på samma gång. Signe-himlen.

Signe lekte att hon var förskolepedagog och bäddade åt alla mjukdjuren, Anita och Mimmi på handdukar och satt sen och klappade dem tills de hade somnat. Sen skulle hon ha kaffepaus.

Sen firade vi påsk också. Med två påskris. Ett björk och ett blåbär. Vi påskpysslade och åt ägg och godis. Mest godis.

Sen skulle vi äta påsklunch med Malins familj. Jag och Signe matchade i blått och påskgult. Jag hade fått en liten mage och jag älskade den samtidigt som den gav mig ångest. Bäril. Jag ville inte älska dig, för jag var rädd att förlora dig, men jag kunde samtidigt inte låta bli.

Puss. 

Så där långt hann vi idag alltså. Första kvartalet 2013. Lite söt och mycket salt. Eller nåt.

Finn 3 månader i efterskott

Ja, jag vet. Han är snart fyra månader. Men grattis i efterskott på tremånadersdagen. Vi kan ju se om vi kan få till ett fyramånadersinlägg på rätt dag, men nu till tre månader.

Du har blivit en liten kille med mer humör, vi får höra dig skrika lite högre, lite oftare. Du kommer ju inte upp i Signes nivå, men ibland suckar vi, inte ännu en vagn- och bilhatare. Men tydligen gör vi sådana bäbisar, jag och Daniel. Den bestämda sorten.

Du är vaken ännu mer och när du är vaken vill du vara med. Du älskar fortfarande ditt babygym. Eller din fitness-studio som det heter på tyska. Där kan du vara nöjd långa stunder. Du älskar också att byta blöja och lyssna på speldosetigern.

Du har fått ditt tremånadernsvaccin och tagit det som en hjälte trots att du fick båda sprutorna i samma ben pga ödemet. Du skrek i två sekunder, sen var allt bra igen.

Strax efter din tremånadersdag firade du Lucia och vi vandrade runt i Skönstaholm. Mest sov du i sjalen. Det var ju läggdags. Du är rätt bestämd med dina tider. Innan åtta sover du alltid. Inte för att vi har någon sorts rutin, mer än att jag ammar dig när Daniel lägger Signe. Då är du trött och vill sova/amma/använda mig som napp. Det innebär att du i princip alltid somnar någon gång mellan sju och åtta. Sen ligger du gärna och småsnuttar i mellan en och två timmar. Och du vill bara liggamma. Annars blir det stök.

Du har börjat skratta. De sötaste skratten. Mest skrattar du när vi busar eller sjunger. Favoritsångerna är imse vimse på tyska, små cyklar som far om kring och klassikern en kulen natt.

Du krånglar en del med sömnen när vi inte är hemma. Du sover inga långa pass i vagnen,  om du alls sover där. Vi har under den senaste månaden haft med oss vagnen mindre och mindre. Det är ju bara irriterande att köra runt på en tom vagn. Du sover inte heller lika bra i sjalen längre. Vaknar och har svårare att somna om trots att du bara sovit 20 minuter. När jag hämtar din storasyster från förskolan och hon får åka vagn och du sjal är det inte alltid så lätt. Du arg som ett bi i sjalen och hon sur i vagnen. Då är nappen en livräddare. Och mjölken för Signe. Trollungar.

Så, det var allt för nu... då får vi se hur det blir med fyramånadersinlägget då.
 

Julevangeliet enligt treåringen

Signe återberättar julevangeliet:

- Och så var Josef och Maria där. Och lilla barnet som hade en liten filt på sig. Och där utanför var gäddan...

- Var det herdarna som var utanför, frågar jag.

- Ja, och utanför var herden och han såg barnet och sa, åh vilket tjusigt barn. Nu ska jag sjunga en sång till dig: Sankta lucia, ge mig en tia.

Jag tycker nog hon har förstått det viktigaste.

Stor kille

Ja alltså, det där med julen eller typ hela december. Det ska vi försöka skriva om ngn annan dag. Idag ska vi nämligen berätta att den lilla killen blivit stor och lärt sig rulla från mage till rygg. Egentligen gjorde han det för två veckor sedan men då var det ingen som såg det. Plötsligt låg han bara på rygg. Hoppsan. Andra barnet liksom. Men denna gång satt jag bredvid honom och han gjorde det tre ggr på rad. En fjärde gång hade jag tänkt försöka fånga det på film. Men då var han trött. Så här trött:

Tips och trix

Problem: Bäbisen har inte bajsat på ett tag och verkar lite grinig.

Lösning: Sätt på en favvo-outfit och vänta på resultatet.

glad

Finn är en riktig hänga-med-bäbis. Är liksom så illa tvungen. Han är rätt nöjd med det. Bara han får vara med, att man pratar med honom, gärna sjunger, bär runt på. Han har börjat få lite svårare att sova om han inte får lugn och ro, han kan bli lite eftermiddagsorolig, men som sagt var, nästan alltid glad, inte långt till leende eller världens sötaste skratt.

Finn 2 månader, i efterskott,

Jag började skriva en text om Finn två månader. Sen kom det annat ivägen så den blev aldrig riktigt klar. Så här kommer den oklara tvåmånaderstexten och så får vi satsa på tre månader snart.

I två månader och en dag har han funnits med oss. Finn. Och det känns så kort och så långt på samma gång. Men mest känns det fantastiskt.

Finn, du blir mer och mer en egen person. Visar vad du vill och vad du tycker om.

En av dina favoritsysselsättningar är blöjbyte. Då ligger du och tittar på din speldosetiger som hänger i en liten torkställning ovanför ditt huvud. Ibland hänger där också Signes färgglada trosor och strumpor. Då blir du så glad och uppspelt att du pratar och viftar och sprattlar.

Pratar gör du mycket. Med mig, Signe och Daniel eller med figurerna i ditt babygym eller bara med något annat du tycket är fint som en flaska olivolja eller några röda skåp.

Du växer så det knakar men har inte lyckats med samma dubbelhaka som Signe. Du har gått från under medellängd till över på dessa två månader. Du kan fortfarande ha en del kläder i storlek 56 men vi har också fått börja med storlek 62.

Du har inte lika ofta magknip längre och du kräks inte riktigt lika mycket även om det fortfarande blir en hel del klädbyten.

På nätterna stånkar och stönar du inte lika mycket. Du har nästan slutat bajsa på natten och ofta sover du ganska bra på sidan i ditt babynest i spjälsängen de första timmarna. Därefter vill du helst sova nära. Men det är svårt för du viftar så.

mobil

Finn älskar saker som hänger ovanför hans huvud. Ger de ljud ifrån sig och rör sig blir han överlycklig. Strumptorkställningen ovanför huvudet vid skötbordet med speldosetigern få honom att sprattla vilt med hela kroppen. Nu har jag köpt en mobil som jag flyttar runt där jag behöver lägga honom för att få armarna fria en stund när han inte är sugen på att sitta bärsjal.

Här hänger vi tvätt tillsammans:

Morgonchill

Med Signe var det alltid upp och hoppa så fort hon hade vaknat på morgonen. Finn är en riktig sovmorgonsbäbisbi jämförelse. Han vaknar, ligger och spratt, skrattar, pruttar och somnar sedan plötsligt om, bara så där klockan kvart över sex. Sover tio minuter och är sedan igång igen.

Idag ska vi till Röda Korsets sjukhus i Bergshamra och träffa lymfterapeut och lymfspeciallistläkare. Är så tacksam att vi fick en tid snabbt efter det där usla mötet med läkaren på Astrid Lindgren. Har inte ens velat skriva om det för jag var bara arg och ledsen.

Bagaren

Signe läser boken om grävskopor och traktorer, men säger hela tiden bagaren. Det logiska i detta? Grävmaskin heter bagger på tyska.

Oron

På måndag ska vi till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att träffa en läkare som ska kolla på Finns fot.

Jag har försökt hålla oron borta sen vi träffade läkaren på SÖS sist. Det har gått ganska bra. Oron finns där men jag låter mig inte riktigt gå in i den.  Trots det tänker jag på foten varje gång jag byter en blöja, tar på ett par strumpor, när jag ser små barn som lär sig gå, när jag hittar Signes gamla skor. 

Men nu har jag kommit till en punkt när läkarundersökningen ligger så nära i tiden att jag inte kan hålla undan oron längre. Den gör fysiskt ont i mig. Smög sig på igår kväll och är nu här, i mig, hela tiden. Och nästan inga andra tankar får plats. Bara den där lilla, stora foten.

Det känns så skört allting, som om det snart ska gå sönder. Nu vet vi ingenting. På måndag kanske vi får veta saker vi önskar att vi inte hade behövt få veta. Än så länge är oron allt som finns. På måndag kan det bli verkligheten. Nu vill jag bara att tiden ska gå. Gör även om det är skönt att inte veta, så vill jag veta nu, så att jag vet vad jag ska oroa mig för och vad jag kan få släppa.

en trött Finn

 Försökte mig på att fotografera Finn och mig med självutlösaren.

 

Finn var lite trött

 Eller mycket.

Om jag inte får sova snart biter jag dig i axeln.

Tre minuter senare sov han gott i bärssjalen och jag vispade ihop en pannkakssmet till kväll. Gäller att förbereda lite. Idag är det ensamrejs med kidsen. Det innebär hämta på förskolan klockan tre, åka till Signes kör i Söderledskyrkan som börjar fyra. Sjunga. Ta sig hem och laga pannkakor. Överleva kvällen. Överleva nattningen. Somna som en stock. Inte väckas av Daniel som kommer hem någon gång vid 22-tiden. Så ser planen ut.

sjukt bra timing

Att vara föräldraledig samtidigt som Malin är helt fantastiskt. Hur timade var/är vi inte. Beräknade med fyra dagars mellanrum och i slutändan visade det sig att Finn blev två och en halv vecka äldre. Finn och Måns. De två, de kommer kunna ha kul tillsammans. Och bråka. Och följas åt genom livet. Hoppas jag. Och jag och Malin kan hänga och vara föräldralediga tillsammans. Hittills har det blivit hemma fika och ute på stan lunch och i det närmaste planerar vi för surdegsbagerifika, IKEA-besök, barnvagnspromenader och fika i Gamla Enskede. När småkillarna blir äldre blir det nog också lite öppnaförskolanhäng.

 Första dejten.

 För någon vecka sedan. Båda vakna för ovanlighetens skull.

Daniel, Finn och Måns i måndags. Finn 8 veckor och 1 dag. Måns 5 veckor och fyra dagar . Daniel snart 30 år.

Också från i måndags.

Alva och Signe kan ju också leka och bråka, det blev ju oerhört mkt lättare när Signe började prata men de ett och ett halvt åren som skiljer de åt märks fortfarande även om det blir lättare och lättare att hitta gemensamma lekar. Som i måndags, då de fick rida på hästarna i Starrmyran. Det började lite svajigt här hemma med att Signe mest skrek, MIN, MITT, MINA, men efter hästridning och varm choklad så lekte de så fint att Alva inte ens ville gå hem.

Signe och hästen Bamse.

 Det skrittades och travades och jag fick anstränga mig för att inte visa mig rädd.