Oron

På måndag ska vi till Astrid Lindgrens barnsjukhus för att träffa en läkare som ska kolla på Finns fot.

Jag har försökt hålla oron borta sen vi träffade läkaren på SÖS sist. Det har gått ganska bra. Oron finns där men jag låter mig inte riktigt gå in i den.  Trots det tänker jag på foten varje gång jag byter en blöja, tar på ett par strumpor, när jag ser små barn som lär sig gå, när jag hittar Signes gamla skor. 

Men nu har jag kommit till en punkt när läkarundersökningen ligger så nära i tiden att jag inte kan hålla undan oron längre. Den gör fysiskt ont i mig. Smög sig på igår kväll och är nu här, i mig, hela tiden. Och nästan inga andra tankar får plats. Bara den där lilla, stora foten.

Det känns så skört allting, som om det snart ska gå sönder. Nu vet vi ingenting. På måndag kanske vi får veta saker vi önskar att vi inte hade behövt få veta. Än så länge är oron allt som finns. På måndag kan det bli verkligheten. Nu vill jag bara att tiden ska gå. Gör även om det är skönt att inte veta, så vill jag veta nu, så att jag vet vad jag ska oroa mig för och vad jag kan få släppa.