snuttefilt

Bäril ska få en snuttefilt. Eller två. Och oändligt antal snuttegosedjur. (Eller goseldjur som Signe säger som ett mellanting mellan gosedjur och Kuscheltier.)

Håret är nämligen redan paxat.

Jag vet ju att hon inte kommer sitta så här när hon är femton, men hur länge ska vi hålla på med detta hårsnurrande? 

Fråga inte när hon ska sluta dricka ur nappflaska. Det är inte aktuellt just nu. Hon ska få bli storasyster först. Och kanske byta dagis. Och ibland måste man bara få vara liten.

magen är ju kul i alla fall och liten tydligen

Idag var jag hos barnmorskan. Daniel har åkt till Italien med konfirmander så jag fick gå själv. Känns ok. Var inga större grejer som skulle göras. Mäta magen, sf-måttet, lyssna på hjärtljudet och kolla blodsocker och blodtryck.

Jag tycker inte särskilt mycket om min barnmorska. Kan inte riktigt sätta fingret på vad. Tror det är det där, allt är noooormalt, som jag blir trött på. Så var det med Signe också. Nu har ju inte allt varit så normalt heller så då blir det bara än mer krystat. Eller hur normalt var det med cystan som först var så stor och sen bara var borta, med navelsträngen som först var knas och sen helt normal, med vänsterfoten som inte är en klumpfot men en något klumpigare fot. Lägg på sammandragningar sen vecka 15 någon gång. Runt 3 i timman och då och då längre sammanhållande krampkänsla. Foglossningskänning sen ungefär samma tid. Nu gör varje steg ont. Det gör ont att sitta, att ligga, att ställa sig upp att byta ställning i sängen. När jag går längre än 100 meter känner jag ett starkt tryck nedåt. Det gör ont och är obehagligt. Svampinfektioner som inte går att behandla och långa perioder av huvudverk och nu migrän med aura ovanpå det. Det är inte normalt att vara gravid. Det är asjobbigt. Jag är inte gjord för att vara gravid. Man vet ju att det är värt det till slut, men inte så kul så länge det varar. Det enda som jag tycker om det är magen och sparkarna.

Jag har ju känt mig stor tidigt. Minns inte när jag började med gravidkläder men det var nån gång runt vecka 13. Då när allt blev så där jobbigt och allt jag längtat efter, att få känna rörelser och se magen växa plötsligt blev oerhört läskigt och hotfullt. Har helt klart känt mig större än med Signe i alla fall. Magmåttet däremot säger att jag har mindre livmoder den här gången, så det är väl mest kakor, godis och glass som den där upplevda storheten beror på då.

Med Signe var mitt sf-mått i vecka 29 (den 23 juni) 29. Det är något över normalkurvan. Idag i vecka 29 så var det bara 26 och alltså något under normalkurvan.

Men det där med sf-mått och lyssnande med trätratt på magen känns lite komsikomsa. Förra gången blev det jättetydligt då det vid ett tillfälle var en annan barnmorska som mätte och då sjönk plötsligt kurvan för att sen gå tillbaka till det vanliga igen när den gamla barnmorskan var tillbaka.

Mitt blodsocker var på 5,2 trots att jag hade ätit sura bilar precis innan. Mycket bra. Allt under 9 är bra. Blodtrycket 110/65 och hjärtljudet 143.

Bäril låg med huvudet nedåt och ryggen och rumpan ut mot min högra sida, men det behövde jag ingen barnmorska för att konstatera, det kunde jag gissa själv, men hon bekräftade det i alla fall.

Vi bokade tre nya tider, men de två kommande blir hos andra barnmorskor för då är hon på semester. 

Det har varit dåligt med magbilder. Här kommer några.

Innan påsklunchen i vecka 16+1

I vecka 19+2

Nu igår i vecka 28+4

Och så en annan söt mage. Tant Amanda kom och gjorde tatueringar och det blev en dalahäst lagom till midsommar. Signe har varit mycket, mycket stolt. Jag tror alla på hela dagis har sett den. Och jag får se den minst en gång om dagen och så säger hon alltid innan, mamma, var förvånad. Och det är en order. Så då är jag det.

Det här med rumpan

Visste ju att jag skulle gå upp i vikt. Har ju gjort det här en gång förut. Har till och med sagt att jag ska gå upp mer än förra gången för att ha lite mer att ta av inför amningen. Jag ligger nu på 8,5 kg plus. Känns bra. Men så fick jag tillbaka ett par gamla gravidjeans som Maria lånat som jag mindes som om inte rymliga så som åtminstone något som gick att ha på sig. Men hallå, vad har hänt med min rumpa! Jag får upp jeansen på halva låren. Sen är det kört. Magen, ok. Den känns ju liksom rimlig. Men rumpan. Låt bli den, Bäril. Vadå, oskyldig? Vadå all choklad och det här med en glass om dagen? Nu förstår jag inte vart du vill komma.

Sen att jag har varit tvungen att köpa världens fulaste och dyraste sloggiBH för att jag på allvar får blåmärken och skavsår av alla mina vanliga, inklusive gravid och amningsvarianterna. Inte heller ok.

cravings och mindre än 100 dagar kvar

Det är mindre än 100 dagar kvar nu. Känns ju ändå sjukt avlägset. Särskilt som jag känner mig stor, tung och orörlig som om jag hade mindre än 10 dagar kvar. Ont har jag i fogarna och i ryggen och det trycker neråt så fort jag går längre än några meter. Jag har sammandragningar ungefär två, tre gånger i timmen, men går jag mycket och anstränger mig blir de fler.

Andra kroppsliga besvär ska vi inte gå in på här, men det finns fler.

Psykiskt. Jag försöker att inte oroa mig, men det sitter fortfarande kvar sen alla undersökningar och alla negativa besked, även om det vände till det positiva sedan. Jag har flera gånger drömt om en gigantisk fot, att jag bara föder fram en fot liksom och att den dessutom är formad som och är en njure på samma gång.

De senaste veckorna, antagligen i och med flyttstressen så har jag dessutom haft svårt att äta. Det är ok på morgonen, frukosten är dagens bästa mål, men fram på eftermiddagen mår jag illa.

Med Signe hade jag ju en del grejer jag gärna åt. Först var det varmkorv, sen rostbröd med mycket smör, tunnbröd med leverpastej och husmanskost. Och så enorma mängder oboy.

Nu är det keso med nyponsoppa, godis, citronvatten och messmör. Och så enorma mängder mjölk. Jag och Signe gör av med en 10 liter i veckan.

Det tar fortfarande emot att äta kyckling.

Han kan ju inte heta Bäril hela livet

Bäril, så mycket har hänt sen jag skrev det där senaste inlägget och jag orkar/vill/kan inte skriva ner allt. Så vi går rakt på väsentligheterna istället. Vi vet ju nu, eftersom vi har fått se dig både framifrån, bakifrån, inifrån och utifrån och i 3d som en läskig grisalien (8 ultraljud om jag räknat rätt), att du är den där sorten som har snopp. Det innebär att namnen begränsas en aning, men det finns ju trots det oändligt med namn.

Här kommer några:

På topp just nu ligger Finn. För att det är coolt och sött och för att det finns en romankaraktär som jag tycker om som heter så. Dock tänker jag att med mina gener. Generna som gör att man har finnar tills man är 31 and still going då kanske man inte ska döpa sin son till Finn. Finniga Finn liksom.

I bakgrunden finns också Nathan och Noa. Men Daniel förstörde namnet Noa när han plockade fram bibeln och läste ngt obskyrt avsnitt om Noa för mig när jag hade föreslagit det. Nathan känns lite hårt på något sätt.

Ett namn som Daniel inte gillar men som jag tycker är fint är annars Cornelis. Möjligtvis faller det på att det är trestavigt och att det troligaste smeknamnet blir Corre. Men vadå (e)korre är ju ett tufft djur.

Andra namn som jag tycker är fina är Sixten och Sigge men tyvärr för likt Signe. Jag gillar också Ebbe men det tycker inte Daniel om.

Sen var det nog slut på idéer. Inget känns ju så självklart som Signe gjorde, trots att hon var nära att bli en Liv innan Daniel bestämde sig när hon var någon timma gammal.

vunnit en dag (9+2) skrivet 8 februari

Idag var det dags för nytt ultraljud. Väldigt nervöst. Eftersom Signe fortfarande var sjuk var jag dessutom tvungen att gå själv. Klockan 8:30 var det dags. Jag började gråta så fort barnmorskan frågade hur jag mådde. Svarade att fysiskt är det helt ok. Psykiskt väldigt jobbigt. Hon fick hålla mig i handen och så tittade vi. Eller jag blundade och hon tittade och så sa hon att ja, här är det någon, med ett hjärta som slår. Då grät jag lite till. Sen fick jag lov att sluta så att hon kunde mäta och ta två bilder som jag fick med hem till Daniel så han också skulle få titta.

Bäril var 25,1 mm från huvud till rumpa. Det gjorde att hon beräknade henne till 9+2. Enligt tidigare beräkning så var vi i 9+1 så i och med det så vann vi en hel dag. När första delmålet är att ta sig till vecka 12 så är en dag en oändlig tid. Januari och februari är ju alltid långsamma månader, men herre min Jee, vad långsamt det har varit just i år.

Bärils huvud är större än resten av kroppen, jag fick se en arm som viftade och ben som sprattlade. Navelsträngen gick också att urskilja.

Jag har gått med ett lugn i kroppen hela dagen, även om jag fortfarande oroar mig. Men än så länge växer Bäril som hon ska, hjärtat slår och det är allt vi vet.

Bäril. Huvudet längst ner i bild. Ett ben högst upp.

gangnam style (skrivet 4 feb 8+4)

Man vet att man är gravid när man börjat gråta när man tittar på videon till Gangnam style.

Vet inte riktigt varför jag plötsligt började gråta. Kanske för att de är så fint när alla är glada och dansar fast de dansar så fult. Kanske för att han är en tjockis och att han ändå har en mamma som är stolt över att han har så många visningar på Youtube. Ja, det finns ju många skäl till att gråta på.

Signe frågade mig: Mamma, är du ledsen?
Vad svarar man på det?

För 10 dagar sedan ungefär så blev illamåendet mycket bättre. Det oroar mig. Samtidigt är ju illamåendet inte någon som helst garanti. Med Grötil mådde jag ju illa i fem veckor fast han redan var död. Nu har jag snarare en olustkänsla kring mat. Jag vill absolut inte äta Linas matkasse-maten. Inte för att den egentligen är äcklig, utan för att det inte är så som jag tycker att saker ska smaka. Kryddningen är liksom fel.

Jag äter mycket mellanmål. Fil, cornflakes och russin. Det har jag inte ätit sen jag gick på mellanstadiet. Apelsinjuice är en annan favorit, liksom nyponsoppa med mandelbiskvier och mango-havredryck.

Te är inte alls gott, särskilt inte rött te. Grönt är bäst, med citronsmak, men svart kan gå.

I vecka 7 (6+5) den 22 januari gjorde vi ett VUL. Hjärtat slog och storleken på den lilla räkan var precis så att det på dagen överensstämde med den veckan jag trodde vi var i. Jag åkte till akuten för att jag hade ont. Och var orolig. Egentligen fanns inga skäl till att vara så orolig. Samtidigt så lärde mig ju Grötil att man inte behöver några egentliga skäl. Signe lärde mig ju att jag inte behövde vara orolig. Det är svårare att ta in. Jag är en av naturen orolig person. Jag kämpar med det. Det är svårt att göra något åt. Jag har kommit fram till att det är lättare att tillåta sig att vara orolig, men att tvinga sig att vara glad också. Det onda trodde läkaren berodde på att det var svullet/förstorat eller något sådant runt höger äggstock som antagligen var den som levererade det här ägget som blev befruktat.

Idag är vi i vecka 9 (8+4). Bäbisen fick sitt arbetsnamn i förra veckan. Då var den stor som ett smultron och namnet blev Bäril.

På fredag i vecka 10 (9+1) så har vi fått ett nytt ultraljud inbokat. MVC erbjöd mig det redan när jag ringde dit och skrev in oss i början av januari när jag berättade vad som hände i somras med Grötil. Jag pendlar mellan att känna hopp och tro att det där lilla hjärtat vi såg i januari ska fortsätta slå starkt och att känna stark misströstan, ilska och oro.

Jag vet inte vad jag ska göra om det här inte går vägen den här gången.