18 timmar kvar (ett gnällinlägg)

I 18 timmar till. Cirkus. Är jag ensam hemma (med Signe och Bäril så klart). Sen kommer Daniel. Som jag längtar. En anledning är ju så klart för att jag helt enkelt tycker om att ha honom hemma, men den största delen just nu, när jag halvligger i sängen i en obekväm ställning, för att obekväma ställningar är min lott, efter att ha nattat Signe efter en intensiv dag är för att jag vill ha AVLÖSNING.

På Västtorp gjorde jag typ inget mer än hängde med Signe, gick en minipromenad till hallonen, besökte Pettsson och Findus och promenerade typ 100 meter, besökte djurparken och promenerade kanske 1000 meter, blev bortskämd med mat, fika, bilåkande, någon som jagade, busade osv osv.

På fredag förmiddag när kylskåpet gapade tomt gick jag och Signe till bussen på Söndagsvägen. Tar typ 10 minuter att gå som gravid. Vi handlade på Matdax i Hökarängen, tog bussen tillbaka till Söndagsvägen. Packade alla kassar på vagnen och gick hem. Vi pratar alltså inte en jätteutflykt. Jag bar inte tungt. Men jag var tvungen att ställa in häng med Malin och Alva. Det kändes helt oöverstigligt att ta sig någonstans. Jag hade så ont.

Under dagen går det trots allt ok. Jag är igång. Kroppen är i rörelse. Jag måste vara igång, barnet måste rastas, få lunch, ibland lyftas upp och tröstas, jag måste böja mig efter grejer, fixa med sandaler, sätta på strumpor på ömtåliga fötter. Det är bara att bita ihop.

Så lägger jag Signe. Ligger på hennes obekväma madrass i 30-60 minuter och sen vill jag bara skrika när jag ska resa mig upp. Kroppen stelnar. Igår kväll kunde jag inte gå. Kröp till badrummet, kröp till min säng. Inte för att krypa är så himla bekvämt men ändå.

Alltså. Jag behöver avlastning.

Det känns som om min rygg går av. Som om fogarna har lossat helt. Profylaxanadas mig ner för trappan och är tacksam över trappräcken på båda sidorna som gör att jag kan häva mig ner som om jag gick med kryckor.

Ett annat intressant kapitel är sammandragningarna. Då pratar vi inte smärta som rygg och fogar men i går kväll blev jag rätt orolig. Från klockan halv åtta på kvällen kom de med relativ regelbundenhet var 15 minut ända till klockan tolv när jag äntligen lyckades somna ifrån dem. Det var ju inte så där, nu kommer jag föda snart, det var absolut inga värkar, men regelbundna sammandragningar när Daniel är i Frankrike innebär ändå en viss stress. Nu är jag lugnare dock. Tror inte alls att Bäril är på väg.

Men. Jag behöver avlastning. 

Bra plan

- Får jag inte pilla på Bäril? 

- Jo, det är ju klart att du får klappa på Bäril. 

- Ja, men inte så att han gråter.

vad får hon allt ifrån

Signe skriker varje gång man sätter på henne strumpor, hur försiktig man än är. Ibland undrar jag på allvar om hon har ont, men mest tror jag bara att det är obehagligt/tråkigt och allt som är irriterande, obehagligt, tråkigt, på något sätt inte behagar den lilla kungen resulterar ju i skrik, så alltså skriks det. Det spelar ingen roll hur vi reagerar. Det skriks i alla fall. Man säger förlåt. Det skriks. Man frågar om det verkligen gör ont. Man överdriver och ojjar sig och har sig. Man säger att hon får ta på sig själv, hon skriker då också.

Så satt vi på bänken utanför dörren på landet och ska sätta på strumporna för att kunna stoppa fötterna i stövlarna och gå och leta blåbär. Jag försöker få på den första. Korvar upp hela strumpan, töjer ut den så den knappt snuddar tårna och...

- Aaaaajjjiii!!!
- Du har verkligen ömtåliga fötter, Signe, säger jag uppgivet.
- Ja, eller hur, svarar hon med ett tonfall som säger att jag typ är dum i huvudet som inte fattat det innan, eller som låter som en försmak av Signe 13 år, som låter både allvarlig och ironisk på samma gång.

Som är så mycket Signe.

Strumpor och stövlar kom på. Fyra skrumpna blåbär hittade vi men det var bättre med hallonen. 

 Signe och mormorn.

V 36

Idag gick vi in i vecka 36 (35+0) Det innebär enligt min app 34 dagar kvar till beräknad födsel, vilket ju trots allt känns rätt avlägset. Men så räknar jag och Signe dagarna till hennes födelsedag och det är bara 18 dagar. Två veckor och fyra dagar. Så om Bäril går i sin storasysters fotspår är det mindre än tre veckor kvar. Galet!

Vi är hemma från landet och jag hoppas på en god natts sömn i mitt svala sovrum. Sömnen är inte att hurra för jyst nu och med bålgetingar som surrade hela nätterna utanför fönstret på landet var det inte enklare. 

Annars känns det helt ok. Jag har ont, men det är överkomligt. Bäril växer på sig och snart kommer Daniel hem igen. Då blir det gemensam semester i lite drygt en vecka! Yay! Då ska jag hinna gå in lite i Bärilbubblan har jag tänkt. Vi får se vad Daniel och Signe säger om det.

v 36 och rätt mycket mage nu.

min sol

Vi har varit från Daniel sedan i fredags. Både jag och Signe saknar honom. Vet inte vem det märks mest på, men vi är inte riktigt oss själva. Lite gnälligare och grinigare liksom. Det är mycket känslor. Jag med gravidhormonerna och Lusen med en snart-treårings alla känslor på utsidan. Det är ledset, argt, glatt, jublande, bestämt, irriterat, nyfiket och det växlar blixtsnabbt. Men när hon är en sol. Då är hon verkligen den största solen. Min sol.

då och nu

Kollade gamla blogginlägg. För ganska exakt tre år sedan, eller det skiljer två veckor, så såg det ut så här:

v 37. 2010 

v 35 2013

Samma spegel. Samma linne. Kvällsljus. Mage med tatuering och fler bristningar.

Annars ganska likt.  

Märkligt det där. Att vi gör 11-septemberbarn båda gångerna. Sen att Signe blev ett augustibarn, det är en annan sak. Hon var ju också beräknad 11 september. Jag måste vara riktigt fertil där runt jul. Säkert all julmat. 

Bäril får gärna bli ett septemberbarn. Då hinner Signe fylla år, jag hinner vara med och fira av Lia på gamla jobbet och Bäril hinner växa sig stor, tjock och nöjd. Bra plan. Den kör vi på!

Västtorpsemester

Imorgon åker Daniel till Frankrike så jag och Signe har åkt på semester till mormorn och morfarn på Västtorp. Det tar ju ungefär 1,5 timma med bilen hit och jag har nästan förträngt hur det var när Signe var mindre. Nu är det lite gnäll då och då och frågor om hur lång tid det är kvar och vi skämtar om att hon har myror i byxan, men på det hela taget går det så bra att åka bil nu för tiden.

Eftersom det är fredag har vi ätit hemmagjord mjukglass till kvällsfika och efter den sockerkicken blev det boule. Sommarkvällar, alltså, himla härliga.

Tydligen är det så där man ser ut när man spelar boule. 

Eller så var det någon sorts apdans. Vad vet jag.

 

Det är grymt att kasta överhandskast annars men nu ska du kasta så här, visar morfarn.

 Precis så där. Och med en skyddande hand. Man vill ju inte att klotet ska komma upp i pannan.

 Det fanns en del energi kvar. Så mormorn och Signe gjorde någon slags flygövning. 

Mormorn flög inte lika bra.

Sen slog tröttheten till, från en sekund till en annan. Från solstråle till stora tårar och orden: jag är rädd. För vadå, frågade jag. Nej, jag är bara rädd och så tårarna rullande ner för kinderna. Det är som när hon var liten, men på ett annat sätt. Att hon inte riktigt kan känna att hon blir trött och att det sen bara slår över och blir för mycket. Läggningen gick jättesnabbt sen i alla fall och efter tio minuter sov hon med Findus i ena handen och håret i andra.