Västtorpsemester

Imorgon åker Daniel till Frankrike så jag och Signe har åkt på semester till mormorn och morfarn på Västtorp. Det tar ju ungefär 1,5 timma med bilen hit och jag har nästan förträngt hur det var när Signe var mindre. Nu är det lite gnäll då och då och frågor om hur lång tid det är kvar och vi skämtar om att hon har myror i byxan, men på det hela taget går det så bra att åka bil nu för tiden.

Eftersom det är fredag har vi ätit hemmagjord mjukglass till kvällsfika och efter den sockerkicken blev det boule. Sommarkvällar, alltså, himla härliga.

Tydligen är det så där man ser ut när man spelar boule. 

Eller så var det någon sorts apdans. Vad vet jag.

 

Det är grymt att kasta överhandskast annars men nu ska du kasta så här, visar morfarn.

 Precis så där. Och med en skyddande hand. Man vill ju inte att klotet ska komma upp i pannan.

 Det fanns en del energi kvar. Så mormorn och Signe gjorde någon slags flygövning. 

Mormorn flög inte lika bra.

Sen slog tröttheten till, från en sekund till en annan. Från solstråle till stora tårar och orden: jag är rädd. För vadå, frågade jag. Nej, jag är bara rädd och så tårarna rullande ner för kinderna. Det är som när hon var liten, men på ett annat sätt. Att hon inte riktigt kan känna att hon blir trött och att det sen bara slår över och blir för mycket. Läggningen gick jättesnabbt sen i alla fall och efter tio minuter sov hon med Findus i ena handen och håret i andra.