I 18 timmar till. Cirkus. Är jag ensam hemma (med Signe och Bäril så klart). Sen kommer Daniel. Som jag längtar. En anledning är ju så klart för att jag helt enkelt tycker om att ha honom hemma, men den största delen just nu, när jag halvligger i sängen i en obekväm ställning, för att obekväma ställningar är min lott, efter att ha nattat Signe efter en intensiv dag är för att jag vill ha AVLÖSNING.
På Västtorp gjorde jag typ inget mer än hängde med Signe, gick en minipromenad till hallonen, besökte Pettsson och Findus och promenerade typ 100 meter, besökte djurparken och promenerade kanske 1000 meter, blev bortskämd med mat, fika, bilåkande, någon som jagade, busade osv osv.
På fredag förmiddag när kylskåpet gapade tomt gick jag och Signe till bussen på Söndagsvägen. Tar typ 10 minuter att gå som gravid. Vi handlade på Matdax i Hökarängen, tog bussen tillbaka till Söndagsvägen. Packade alla kassar på vagnen och gick hem. Vi pratar alltså inte en jätteutflykt. Jag bar inte tungt. Men jag var tvungen att ställa in häng med Malin och Alva. Det kändes helt oöverstigligt att ta sig någonstans. Jag hade så ont.
Under dagen går det trots allt ok. Jag är igång. Kroppen är i rörelse. Jag måste vara igång, barnet måste rastas, få lunch, ibland lyftas upp och tröstas, jag måste böja mig efter grejer, fixa med sandaler, sätta på strumpor på ömtåliga fötter. Det är bara att bita ihop.
Så lägger jag Signe. Ligger på hennes obekväma madrass i 30-60 minuter och sen vill jag bara skrika när jag ska resa mig upp. Kroppen stelnar. Igår kväll kunde jag inte gå. Kröp till badrummet, kröp till min säng. Inte för att krypa är så himla bekvämt men ändå.
Alltså. Jag behöver avlastning.
Det känns som om min rygg går av. Som om fogarna har lossat helt. Profylaxanadas mig ner för trappan och är tacksam över trappräcken på båda sidorna som gör att jag kan häva mig ner som om jag gick med kryckor.
Ett annat intressant kapitel är sammandragningarna. Då pratar vi inte smärta som rygg och fogar men i går kväll blev jag rätt orolig. Från klockan halv åtta på kvällen kom de med relativ regelbundenhet var 15 minut ända till klockan tolv när jag äntligen lyckades somna ifrån dem. Det var ju inte så där, nu kommer jag föda snart, det var absolut inga värkar, men regelbundna sammandragningar när Daniel är i Frankrike innebär ändå en viss stress. Nu är jag lugnare dock. Tror inte alls att Bäril är på väg.
Men. Jag behöver avlastning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar