otack är världens lön

Precis när Brödil har blivit lovad att få låna en brödrost så byts brödbehovet ut mot grönsaker med dipp-behovet.

Det här med cravings alltså, klart jag är sugen på saker, kanske lite mer än i vanliga fall, men jag känner efter väldigt mycket mer nu. Sen gör ju illamåendet sitt, men det har verkligen börjat lätta.

Idag ska jag åka med Malin, Jonas och Alva till Media markt och spana efter diskmaskiner. Allt för husfriden.

en lagom tjock man i sina bästa år

Imorgon ska vi träffa hela tjocka släkten. Jag ska försöka att inte se så tjock ut.

Röklin måste iofs vara det ultimata gravidplagget.

det är synd om människorna

Igår var det både första riktiga, hela lönen och min och Daniels tvåårsdag. Det ville man ju fira. Men det gick inte för sig tyckte gravidkroppen. Fick sjukt ont i en punkt under höger bröst, nånstans mellan revbenen. Lyckades ändå äta en karamellcrèpe vid Götgatsbacken, men kände mig lite som om jag befann mig i en bubbla. Vi åkte hem och när jag la mig i sängen hade jag så ont att jag hyperventilerade. Det la sig dock ganska snabbt och vid halv åtta somnade jag. Sov till midnatt och kunde sen omöjligt somna om och var uppe och läste DN under vargtimmarna. Försökte först väcka Daniel, men när han yrade om jordbävningar tycke jag att det var bäst att låta honom sova.

Idag bjöd jag pappa på lunch på Rinos. Lön, lön, lön!!!

yasuragi

I måndags hade jag en riktig lyxdag med Malin på yasuragi. Vi började med frukostbuffé, med mycket gott bröd. Sen badade vi utomhus. Eftersom det var -15 i luften var det en rätt häftig känsla, förutom när vi inte fick upp dörren in och vi stod i snön.

Alla fick lyxiga kimonos och sen kunde man äta hur mycket grapefrukt man ville. Jag åt tills Brödil nästan inte fick plats.

Rekomendera!

degbehovet

Vissa menar att man har cravings för att det är något särskilt som kroppen saknar. Då undrar jag vad kroppen ska med all denna deg till. Jag har nämligen varit grymt sugen på vitt bröd de senaste veckorna. Rostbröd och mycket smält smör är en favorit. En annan är tunnbröd med smör och leverpastej.

Brödils morfar tror att alla gravida får cravings efter murbruk. Ledsen att göra dig besviken, men hittills har jag inte känt något sådant behov.

istiden

Om man hade velat bo i Norrland, med 1 meter snö, istid från november till maj och ingen tunnelbana hade man väl flyttat dit, eller?

en magisk gräns

Idag gick vi in i vecka 12 (alltså har vi uppnått 11 hela veckor). Det brukar räknas som någon sorts magisk gräns. Efter vecka 12 är det mycket få missfall som sker. Jag känner mig glad, men inte helt lugn ändå. Hade en liten blödning i förrgår panikgrät som om allt var förlorat. Försöker trots allt hålla fast vid tanken att vi inget kan påverka och att allt vi vet är att Brödil är ok. När vi har passerat hela denna långa vecka ska vi göra ett ultraljud privat och sen ska jag försöka njuta.

Njuta kan jag göra nu också. Daniel är jättetrött, men jag och Brödil ska fika lite med wienerbröd och proviva mango. Vardagslyx.

mat- och badrumskrav

Brödil har rätt varierande matkrav. I förrgår var det fattigariddare och i går färska räkor. Illamåendet har blivit mycket bättre så nu är det lättare att äta överhuvudtaget.

I förrgår tittade jag på hemnet efter lägenheter med stora badrum. Jag vill egentligen inte alls flytta nu, men hormonerna säger till mig att ett stort badrum med tvättmaskin är absolut nödvändigt för bebisens överlevnad. Daniel menade att vi bara kan ta bort badkaret och ställa in en tvättmaskin här. Jag är tillfälligt lugnad, men det är ju inte en tillfällighet att så många människor flyttar när de väntar barn.

I will always be your soldier

Amanda har lovat att personligen ta hand om barnmorskorna om det blir för mycket flum och amningsfacism. Känns tryggt.

längtan och varande

Det är lätt att längta och det är något fint med längtan. Ibland måste man dock påminna sig, eller bli påmind av någon klok själ om att det också handlar om att vara. Jag längtar till den här oroliga tiden är över, jag längtar till efter att få ha en fin stor mage i sommar, jag längtar efter att få känna sparkar och jag längtar efter mötet.

Men jag är gravid. Jag är här och nu och jag är gravid. Livet är nu. Och bara nu är det lilla livet just så här litet och så här stort.

Idag pratade jag med en vän som jag saknar mycket. Jag berättade att beräknad förlossning bf, är den 11 september. Det är ett laddat datum, men det visade sig också vara hennes födelsedag. Jag tycker om fina sammanträffanden.

utan svans

Vi har nu gått och blivit tvåsiffriga i och med att vi har gått in i vecka tio. Det betyder egentligen att vi har gått 9 hela veckor. Vi byter vecka på söndagar. Så idag är det 9+1, men alltså vecka 10. Brödil har gått från att vara embryo till att bli foster och precis upplevt en av sina första förluster. Brödil har tappat svansen.

Så här står det bland annat om v 10 på familjeliv.se:
Nu är det många som är känsligare än vanligt. Det beror på att man påverkas av en mängd hormoner. Trötthet, irritation och många funderingar kring framtiden är vanligt. Som partner kan det vara svårt att förstå vad som händer då det ofta går mycket fort från det att den blivande mamman mår bra till att hon känner sig gråtfärdig.

Känslig - Check! Trött - Check! Irriterad - check! Partnern har svårt att hänga med... jo, jag skulle tro det. Började storgråta utanför Åhléns för att jag inte kunde gå och träna för att jag mådde illa och för att jag därför kände mig som en dålig Brödil-mamma. Sen bjöd Daniel mig på en bulle (som jag betalade eftersom jag är rik och han är fattig student) och då var allt bra igen. Känns skönt att kunna skylla på hormoner.

Vi var på inskrivningssamtal hos barnmorskan idag. Hon är trevlig. Ett roligt sammanträffande är att båda hennes föräldrar är präster. Och det blev ju folk av henne, så Brödil kan känna sig trygg. Nu dröjer det till nästa barnmorskebesök. Någon gång i april, mellan v 17-20 då det är dags för rutinultraljud, så kallat RUL. Mitt järnvärde (Hb) hade gått ner, tror det var i november eller något som jag testade det hos gyn och då var det 140, nu var det bara 123. Sockret såg bra ut och blodtrycket var lågt. Startvikten blir 55 kg.

Nu lagar jag ungspannkaka med bacontärningar.

Jämställdhetshjälp

Det känns rätt frustrerande det här med jämställdheten. Det blir ju så himla tydligt att just det här med att ha barnet i magen, det kan man faktiskt inte dela på. Att jag och Daniel ska dela på föräldraledigheten är en självklarhet som jag inte ens tycker att jag behöver skriva om, men det här med att dela på graviditeten. Hur gör man det?

Den fantastiska bloggen http://kanalisera.blogspot.com ger en del bra tips, men jag har ju redan totalt freakat när det kommer till det här med informationsinhämtning. Det är mitt sätt att bearbeta. Att läsa på nätet, att läsa böcker, att läsa olika bloggar. Jag har till och med sjunkit så lågt att jag läser på familjeliv.se då och då. Och då pratar vi lågt...

Det jag behöver hjälp med är hur tänker man jämställt kring det här med illamående, trötthet och kissa på natten.

Jag har nog aldrig diskat så lite som jag gjort de senaste veckorna, men som jag sa till Daniel så skulle jag hellre diska än att vara illamående, men nu går det ju tyvärr inte att byta så då får han diska. Är jag helt ute och cyklar? Jag kanske bara har lite graviditetsångest och gör en för stor sak av det här, men jag vill ju att vi ska vara jämställda.

landgång

Idag blev jag och Brödil bjudna på landgång. Stor vit formfranska och sen en massa olika pålägg. Påminner lite om födelsedagsmackorna när man var liten. Fast då var det hönökaka, men själva idéen med en massa olika pålägg på samma macka, snyggt upplagt med snurrade gurkor och små tandpetare med coctailtomater är det samma. Ja, coctailtomater kanske det inte var på födelsedagsmackorna, det var ju ändå på 80- och 90-talet. I alla fall. Jag och Brödil kunde bara äta en tredjedel. Resten var fylld med förbjudna grejer. Från vänster: brieost, färdiguppskuren salami, lufttorkad skinka och gravad lax. Mums.

Jag och Brödil nöjde oss med räkorna och äggen. Sen fick vi världens största bit Schwarzwaldstårta. Tårttricket fungerar så sjukt dåligt. Förra gången var det hembakade bullar och biskvier. Omöjliga att skära lite snett i. Idag var det en servitris som skar upp och la upp tårtor till alla.

Nu förtiden är det förresten dåligt med de där födelsedagsmackorna. När man var liten, eller när jag var liten, trodde ju jag att alla var som jag och hade det som jag. Att jag var norm. (Gud, vad skönt om man kunde få tro det ibland nu också) Jag trodde alltså att alla fick födelsedagsmackor med minst fyra olika pålägg, men jag har insett att det finns galningar som äter prinsesstårta till frukost. Lite samma sak som med namnsdagar. Jag trodde alla firade namnsdag. Och med fira menar jag inte bara ett litet grattis utan paket. Eller jag visste ju att pappa inte firade det men han var ju apart på något sätt.

Om man ändå hade fått behålla denna tro på en god värld, = en värld där alla får födelsedagsmackor och namnsdagspresenter. Jag har blivit så gammal och desillusionerad.

Men jag bjuder på en landgång här:

efter en påse gifflar

kan man ju inte tycka synd om sig själv längre.

Jag är hemma från jobbet. Det är vuxenpoäng på det. Karensdag kallas det. Är förkyld och har fått hålla mig tyst i två dagar för att inte tappa rösten till en viktig sak jag ska göra imorgon. Satt upp och sov hela natten för att inte hosta sönder mig själv. Orkade inte äta så mycket till frukost. Daniel åkte tidigt med Uppsalatåget så han hann inte göra fruktsallad, så det blev bara lite honungsmelon och proviva svartavinbär. Inte ok, sa Brödil. Det gick på en sekund, från lite diffust illamående till bäst man springer så man inte missar näst kräkfest. Sen krävde Brödil gröt.

Nu har jag ätit lunch och sedan tystat Brödil med nästan en hel påse gifflar. Kompismaximerare, så står det på baksidan. Och jo, jag tror vi är kompisar nu.

välsignat tillstånd

är det inte helt fantastiskt att det kallas välsignat tillstånd?