Potatisen

Ja, då var det dags för den första smakportionen. Som vissa (läs: mormor och morfar) har tjatat. Jag var ju uppspelt till tusen. Här kan ni se hur det gick...

Pappa var också uppspelt.

 Första skeden...

Hyfsat skoj, men mest är det ju för att pappan ser så galen ut och jag får hålla i skeden själv.

Vad gör allt det där kladdet i min mun?

Uh, ta bort kladdet och ge mig riktig mat!

 Man blev ju lite fundersam. Skulle det där vara gott? Jo, kanske kan tänka mig att ge det en till chans. Var ju ändå rätt skoj när jag fick hålla i skeden.

Kvällsrapport

Det här har jag gjort idag pappa:

- Varit på BVC och visat hur duktig jag är på att sitta. Blivit mätt och vägd. 65 cm över havet, 7220 kramgoa gram och ett hattmått på 41 cm blev resultatet.

- Hängt med tant Amanda och favorit Schnauzern.

- Saknat pappa.

- Haft en lugn kväll med mamma och somnat som en stock klockan 19.30.

- Vaknat kl 19.34 av glassbilen.

- Somnat om igen vid 19.55

 Bästa tanten. Men ser hon inte lite klurig ut...

 ... ah, hon var ute efter min visp. Bäst man slickar på den.

Rapport till pappan

Signe och jag har sovit ganska gott i stora sängen, även om det kändes väldigt tomt i går kväll. Sen tog Signe sovmorgon till halv nio, så jag hann tillochmed äta frukost. Vi har hunnit med rätt mycket redan. Jag har duschat och Signe har lyckats att både bajsa på min tröja och kissa i sängen, trots blöja. Tvättmaskinen FTW!

Sen har Signe pratat lite med Schnauzern och nu sover hon i bärsjalen. Efter lunch ska vi till Maja på BVC. Det var väldigt länge sedan vi vägde Signe. Över en månad. Då vägde hon 6,4 kg har jag för mig. Idag gissar jag på 7,3.

gott och blandat

Daniel är på retreat. Religöst spa, för dig som undrar. Han ska vara borta tre dagar och jag och Signe saknar honom redan. Jag är också lite avundsjuk på att han får vara i tystnad i tre dagar och äta lagad mat utan att någon härjar och skriker som en liten frustrerad apa på sin stol. Samtidigt skulle jag inte vilja byta för allt smör i Småland. Skulle aldrig klara att vara borta från Signe så länge. Så mest synd är det nog ändå om Daniel. Men 8 timmars sömn skulle jag inte tacka nej till.

För några dagar sedan fick jag reda på att Daniel hette Busch i efternamn när han var liten. Haha, så politiskt inkorrekt. Hade han fortsatt heta det hade ju inte vi varit familjen Mafner heller utan familjen Musch. Inte ens hälften så snyggt.

Det var en tredje sak jag hade tänkt skriva, men den har jag redan glömt bort, så det blir en bild istället...

...eller två...

pratkvarn

Solstråle

Signe var rätt gnällig i veckan. Jag fick knappt gå på toaletten. Det var som när hon var riktigt liten och hon inte ville sitta eller ligga själv en sekund. Jag trodde det var någon av alla de där utvecklingsfaserna som bäbisar kan vara i och som det skrivs så mycket om på alla bloggar jag läser. Men nu har jag kommit på vad det var. Hon saknade sin pappa. Hon tyckte det är så sjukt tråkigt att han ska vara i Uppsala så mycket.

Idag och igår när hon har fått vara med både mamma och pappa har hon varit en solstråle.

 Klurig och glad

Grattis bästa pappan!

Pappan blir stor. 27 år.Grattis säger Signe!

Dop

Idag var vi på fina grannens dop. Daniel sjöng så fint att jag nästan började gråta. Signe var alldeles koncentrerad och stilla i mitt knä och njöt hon också. Men när orgeln spelade började Signe gråta varje gång. Verkligen gråta. Inte skrika. Underläppen darrar och hon ser så där riktigt ledsen ut. Haha. Prästbarnet alltså. Men det är rätt. Hennes mamma är ju inte heller särskilt förtjust i orgeln. Men hon borde ju inte vara rädd för den i alla fall. Hon har ju som man säger fått den med bröstmjölken. Eller snarare genom navelsträngen.

 I förra veckan var vi över hos grannarna och Daniel provspelade låten för dem. Bäbisarna socialiserade.

 Papporna sjöng ur barnkammarboken.

Signe var stum av beundran.

Nya grejen just nu - sitta.

Sitta är nya grejen. Och Signe vill öva hela tiden. Vill sitta själv på golvet. Ligga på mage och på rygg gör bara småbäbisar, menar hon. Hon blir stabilare för varje dag. Så här såg det ut i början på januari

  

Ibland satt hon snyggt lutad mot en soffkudde.

 Någon kort sekund satt hon nästan själv, höll bara i mitt finger för att balansera. Och såg så här söt ut.

Lite coolt tillbakalutad. Låtsas som ingenting när hon tippat.

Vad trött man blir...

Det där var som sagt var för tre veckor sedan. Så här såg det ut idag.

 Hon kan sitta helt själv uppemot 10 sekunder. Hon parerar med armarna och koncentrerar sig så. Man får dock vara beredd att fånga henne för hon kan när som helst tippa både bakåt eller åt sidan eller störtdyka på nosen.

Riktigt nöjd.

Fredagsunderhållning

En blogg som jag och Signe läser har alltid fredagsunderhållning. Signe vill ju inte vara sämre, så här kommer dagens underhållning. Det är Signe och Daniel som leker hoch und unter. Underhållning, var ordet, sa Bull-ull-ull.

Snyggaste magvisartröjan och byxorna fick Signe av sin mormor.

Återblick

Jag började med ett återblicksinlägg för någon vecka sedan men hann aldrig klart. Nu ska jag försöka slutföra. I alla fall första delen. Brödil-delen.

Januari
Vi firade nyår i ett snöigt Berlin och hälsade på Daniels mamma och pappa.

När vi kom hem tog jag ett graviditetstest. Två streck innebar en liten, liten Brödilräka, illamående, lycka och oro.

Sen fortsatte januari med spännande grejer. Prästvigning och jag började nya jobbet. Ont i magen och ultraljud som först inte visade något alls och sedan tre långa dagar senare ett litet pickande hjärta.

Februari

I februari fortsätter istiden. Daniel åker snowboard i Hammarbybacken och jag är omåttligt sugen på deg. Magen börjar synas så smått, i alla fall när jag är på Yasuragi med Malin och äter ett kilo blodgrape. Vi passerar vecka 12 och det börjar kännas lite lugnare och mycket verkligare. Jag läser miljoner gravidtidningar, böcker och bloggar och längtar ihjäl mig.

Mars
Eftersom jag inte kan sluta oroa mig bekostar vi en privat ultraljudsundersökning. Där inne ligger Brödil och sprattlar och har det hur bra som helst. Vi får en bild.

Vi berättar för släkt och vänner som inte redan vet om Brödil och jag längtar efter en större mage. Brödil får sina första byxor från tradera och jag köper gravidjeans.

Så här ser magen ut i början på mars. Jag är mycket stolt.

April
Jag är på konfirmationsläger en vecka och äter hur mycket som helst när jag kommer hem har jag verkligen en gravidmage. Jag Och Daniel och Brödil går på Skansen och tittar på årsgamla Björnungar och äter världens dyraste våfflor.

Maj
Brödil blir allt livligare. Jag får svårare och svårare att gå. Foglossning och ont i ryggen. Vi lånar Leeloo en helg och hon hälsar på kusin Brödil. Leeloo vet precis hur en helg bäst avnjuts. I soffan.

Juni
Jag har min första betalda semester någonsin. Yey! Vi åker tåg till Tyskland och får tack vare Brödil sova i lyxkupé trots att vi bara betalt för skokartong. Vi hälsar på hos Daniels mamma, pappa och Brödils blivande fastrar. De tyska tågen är varma och jag har fått låna fina gravidvänliga kläder av bästa Amanda.

Tigern Harry får återse sitt Berlin och Gedächtniskirshe där vi köpte honom ett år tidigare. Jag och Brödil leker också tigrar i Berlin.

När vi kommer hem är det inte en chans på jorden att jag går i min kaftan så jag går på prästvigning med snyggaste gravidmagen i en Amandaklänning.

Efter att ha överdoserat deg i form av donuts i Berlin så blir min nya craving trädgårdstomater.

Brödil besöker västtorp och det är sommar och varmt. Vi tittar också på oändliga mängder fotboll.

Juli
Sista hela Brödilmånaden. Jag är tjock och tung och trött på att vara tjock och trött på att inte kunna andas ordentligt och inte kunna gå. Jag är trött på att jag och min jättemage lyckats pricka in den där tropiska värmen. Ungefär lika trött som jag och min barnvagn är på den här istiden.

Vi hängde lite mer på västtorp och läste Att föda.

En ledig dag åkte vi till Fjäderholmarna där vi åt mumsiga kalla morotspannkakor och gosade med Brödil.

 

I slutet på juli blir jag sjukskriven pga förtidiga sammandragningar. Sen får jag semester och Brödilåret övergår i Signeår och det får ni i ett annat inlägg.

ett gott skratt

Ett gott skratt förlänger livet...

... vi kommer leva bra länge, vi!

vi har inte försvunnit

Vi har bara firat jul, varit sjuka, firat nyår, tagit det lugnt, firat födelsedag och firat ett år som präst. Nu är vi tillbaka. Välkommen vardag!

Julglädje

Signe är nöjd med julen och känner sig omåttligt bortskämd. Hon har fått fina kläder och nya böcker och en och annan leksak. Mest nöjd är hon dock med att hon fick slicka på sin första köttbulle. Inte vilken köttbulle som helst heller, utan morfars älgköttbullar.

 Smakförvåning. Köttbulle. Det var något annat än bröst det.

Snygga julklappssnickarbyxorna.

Signe gör nya framsteg och kan numera snurra runt på mage hon kan om hon har lite tur åla någon decimeter. Har hon otur så glider hon bakåt. Mest har hon otur. Stackars räka. Hon har ett riktigt humör om saker inte blir som hon har tänkt. Typ att leksaken inte hamnar i munnen. Hon vill inte sova på dagarna, men somnar efter lite pip. Bärsjalen är vår bästa vän. Signes bästa vänner är badrumspippipingvinen och mr Räv.

 Nu har jag dig allt...

 Så, nu nästa utmaning, in med näbben i munnen...

Det händer mycket, men samtidigt inte. Januari inleddes tillexempel med byte av blöjor från Pampers till Libro. Spännande. Man har rätt blygsamma krav när det kommer till spänning.

Daniel hällde ju te i min dator några dagar innan jul. Jag passade på och hade lite internetavvänjning. Nu läser jag alla julklappsböcker och födelsedagsböcker istället eftersom vi är så amish att vi inte har någon tv. Den här lilla datorn vi har nu får jag ont i händerna av när jag sitter och gosar med den i soffan. Ah, härliga lyxproblem.