Mamman och bilen

Alltså. Daniel går ju i skolan i Uppsala. Eller skola och skola. När det kommer till att härbärgera sjukdomar är det som ett dagis. Ett vuxendagis för blivande präster. Med sig hem från prästdagiset hade Daniel tagit med sig en otrevlig förkylning. Nu är det slut med att dela leksaker med prästkandidater från Strängnäs stift. Jag blev sjuk. Och bästa bäbisen blev sjuk.

I tisdags vaknade jag med ont i halsen och huvudet. Två dygns huvudvärk och bärande på febrig bäbis utvecklade en rejäl migrän. Alvedon känns ju som smågodis i det läget. Jag ville ha knark! Men icke, en ammande kvinna får vackert lida. Eller inte så vackert kanske. När bäbisen hade somnat igår, på slaget 19 (mer om det i ett annat inlägg) så gick jag från att vara stark mamma till att vara liten stackars flickvän. Krävde total uppassning och totalt mörker. Gick och la mig vid halv nio. Då fick Daniel sitta inne på toaletten och läsa för att inte störa mig eller lillbäbisen med ljus.

Till rubriken och totala mammalyxen idag då. Mamman älskar bilen. ÄLSKAR! Vi har ju ingen bil, ingen TV heller och Signe har inget babygym. Hej Amish, får vi vara med i klubben? Eller förresten har vi ju både tvätt- och diskmaskin och värmefläkt så ingen klubb här inte. I alla fall. Ibland längtar man lite efter bil. Signes mormor och morfar har dock en söt liten sak. Röd. Småputtrig. Diselbil. Ah! Jag fick en sån galet härlig idé igår. Be mormorn och morfarn komma över med bilen och sen bara gå ut och sätta mig i den och sitta. Och sitta. Och sitta. Och sitta.

Och så gjorde jag det. Eller först ammade jag. Sen satte jag mig i bilen och åkte till McDonalds av alla ställen. Åt varm mat i lugn och ro och läste hela Metro, till och med bioannonserna. Sen åkte jag hem. Parkerade bilen utanför vår port. Och satte mig. "Mamma sitta bil" som jag hade sagt till Signe innan jag gick. Jag hade med mig mina fårskinstofflor, te i termos, tidningar, Polly-godis, halstabletter, alvedon, kudde och täck och jag säger bara det. GUD vad härligt. Det småregnade så där mysigt och jag bara satt i lugn och ro och visste att om det var något då kunde jag vara hos bäbisen på tre sekunder och undertiden fick Daniel och Signe kvalitetstid. Pappa-bäbistid. Jag var borta i tre och en halv timma. Längsta sammanhängande egentiden på sex månader om man inte räknar när Signe somnar för natten. Sen när jag kom hem var Signe på tipptopphumör och jag och hon satt, vi satt!!! i soffan i nästan en halvtimma och bara gosade.

Världens finast Signe. Och världens finaste Daniel.