dagens bildmaraton

Signe tog sovmorgon till tio i sju. Yay! Sen ville hon dock inte sova så mycket mer den här dagen, men vad gör det. Tio i sju. Jag säger bara det. Tio i sju. Men nu skulle jag inte vara mig själv om jag bara kunde glädjas åt detta. I mitt huvud hotar vintertiden redan. Då är tio i sju, tio i sex och då är vi liksom tillbaka på noll, om man säger så. Signes vanliga stiga upp tid blir plötsligt fem. Gah, istället för yay! Ja, ja, nog om det, hon kanske kan inse det fin, fina  i att ligga och bara dra sig och sova räv på morgonen, innan den där vintertiden sätter in.

När lunchen, fantastiskt god korvstroganoff, Signes nya favvo, var uppäten bar det av mot Kungsholmen. Signe tog på sig nya födelsedagskläderna och vi köpte en vit ros vid Slussen. Vid Kungsholms kyrka gick i till minneslunden och hälsade på min farmor. 

Därefter gick vi vidare till farfar och fikade. Där var redan Signes mormor och morfar och tre mjukisänder. Signe sa: Kvaak, kvaak, kvaaack!

När det var sovdags promenerade vi till gamla stan, jag har inte burit Signe så mycket i ergon på sistone så det var ganska tungt. Därför var jag mer än välförtjänt av en stor tallrik köttbullar med brunsås på ett litet café. Signe åt gröt och klättrade på inredningen. 

Väl hemma i björkhagen kändes det trist att bara gå hem, så vi fortsatte till Indianparken. Där var det nästan tomt. Kanske för att klockan redan var halv sex. Signe åkte rutchkana, gungade, matade hästarna och premiäråkte linbanan. 

Den lilla rutchkanan är rätt dum med den där slå-i-huvudet-brädan, så det är fullt fokus.

Är det så är det börjar när man blir hästbiten. Kommer hon hänga i stallet om 10 år, ha sån där ful quiltad (heter det så) väst och komma hem och lukta häst?

På väg mot stora rutchkanan.

 Ser ju nästan ut som om jag och Daniel tycker att det är roligast/läskigast.

Väl hemma var det bad, välling, på med ugglepyjamasen, marsch i säng och sen en kopp te och bloggande och nu Haruki!