den lilla stora foten

När vi väntade Finn fick vi precis som alla andra som är gravida frågan om vad vi trodde det var för en sort. Pojke eller flicka. När vi sa att vi visste att det var en pojke så var reaktionen ofta, vad roligt, då får ni en av varje sort. Ja, nu är ju varje barn sin egen sort och den där snippan eller snoppen känns rätt oviktig i sammanhanget. Men det är fint med en av varje sort. Det hade varit fint med samma sort också. Ofta hör man folk säga det spelar verkligen ingen roll om det är en kille eller tjej, men vi önskar oss ett friskt barn. Och det är klart att man gör.

Men när det visar sig att allt kanske inte riktigt är som det ska. Då spelar det ingen roll heller. Man älskar så jävla mycket i alla fall.

Med Finn är det så att han har en liten fot, som är stor. Den vänstra. Den han ständigt sparkade mig med långt ut på vänster sida tror jag, när han låg i magen. Vi har vetat om den sedan ett ultraljud i vecka 18 ungefär. Minns ej säkert längre. Det var så många ultraljud där ett tag. Då hade vi gått från förtvivlan och oro och cystor och navelsträngar och fostervattensprov till att bara ha en lite större vänsterfot att oroa oss över. En fot är ju en fot är en fot. Ingen stor grej liksom. Men ändå. En fot.

Och ut kom han. Världens finaste. Med små kisande ögon. Med långa smala fingrar. Med mjukaste huden och lite luddiga axlar. Med ett skrik som en liten kattunge. Och med en svullen vänsterfot.

Jag har varit rädd för den foten, oroat mig, drömt mardrömmar. Men när han kom. Med stora lilla foten. Då var den lika mycket Finn som de där kisande ögonen och kattskriket. Min son. Som jag älskar över allt.

Läkarna har tittat och klämt och känt på foten. Den har blivit fotograferad. Ingen vet vad det är. Det är ingen tumör. Det är ingen extra tå. Det är vätska. Kanske har Finn ett underutvecklat lymfsystem och ett primärt lymfödem. Vi vet inte. Det är ovanligt. Drabbar ungefär åtta personer på en miljon.  Vi vet inte säkert om det är detta. Det är en läkarteori. Läkare är bra på det där med teorier. Men vi vet inte vad det innebär. Jag frågade om han hade ont. Nej, sa läkaren. Jag försöker lita på det. Men vi vet inget säkert. Vet bara att den lilla foten är stor.

Men som vi älskar den där foten.
Och som vi älskar det där barnet.

Lika mycket som vi älskar det stora barnet.

 

 Ja, vad säger man, var och en sin egen sort.

 

Den mysiga sorten är det i all fall.