Finn 4 månader

Idag blir du fyra månader. Daniel sa för bara någon dag sedan, att är det verkligen fyra månader som Finn blir. Och det är det ju, även om det känns kortare. Och längre. Som att du alltid funnits men så overkligt att det redan gått fyra månader. Ett tredjedels år.

Du är väldigt motoriskt tidig på vissa sätt, tror jag, i alla fall om man jämför med Signe. Du har ju tidigt älskat att ligga och sprattla, tyckt att det där med att ligga på mage var festligt. När du var riktigt liten spontansomnade du ju till och med så. Nu somnar du inte av att ligga på mage, men du gör det gärna och är glad. Det har gjort att du blivit stark. För ungefär en halv månad sedan vände du dig om från mage till rygg och nu har du också vänt dig från rygg till mage. Lättast är det när du får ligga och nakengympa i köket med värmefläkten surrandes i bakgrunden. Det älskar du. Men nu har du blivit så grym på vändningen från rygg till mage att det gör du i vinteroverallen, i babygymmet och hade inte väggen varit i vägen hade du gjort det på skötbordet också. Du ligger inte längre kvar där man lägger dig heller, utan du rör dig som visarna på en klocka, ibland också lite framåt eller lite bakåt. Du har inte kontroll på vart du vill eller vart du ska. Det är mer en slump. Idag märkte jag att du har börjat försöka lyfta på rumpan när du ligger ner. på mage som för att kunna skjuta ifrån, men samtidigt kör du ner näsan i golvet så det ger inte så bra resultat.

 Nakengympa

Värmefläkten på och en mamma med helt crazy leende.

Att inte ligga där man blev lagd  

Du älskar fortfarande att stå upp, sitta är så där halvkul och där tror jag att Signe var mycket stadigare. Det är fascinerande det där, hur intresse styr vad som utvecklas. Signe visade ju noll intresse för golv och magläge och ålade inte förrän nån gång runt 7-8 månader tror jag eller så minns jag fel, då kanske hon kröp, men å andra sidan satt hon rätt bra vid fem och gick som en stjärna vid lite drygt tio. Så olika och så spännande att få vara med om och se hur ni kämpar. Just kämpandet kan jag bli så imponerad över. Om man själv inte flyttade sig en cm i rätt riktning skulle man orka fortsätta? Dag ut och dag in? Kanske Daniel. Han har den sortens fysisk envishet. Själv skulle jag bittert bara bli liggande.

 Sitter som en ostbåge i amningskudden. 

Kul att den kommer till användning. Den var ju inte gratis direkt.

 (Det är lätt att hamna i något sorts jämförande. Jag gör det ju inte med någon sorts värdering. Det är bara så det är. Signe är Signe och Finn är Finn och det är också med en viss fascination som jag kan konstatera att jag har gjort två helt olika sorters barn. Båda två fantastiska. Det går inte att sticka under stol att Finn är "enklare" på vissa sätt. Bara det att han somnar utan att man gör utfallssteg är ju rätt najs.)

Under julhelgen när det var mycket folk och många som ville vara med dig och prata och hålla och bära tror jag att du tyckte att det blev lite mycket. Eller så var det något annat, någon utvecklingsfas eller en förkylning eller vad vet jag, men du blev mer mammig och pappig, ville inte bli buren så mycket utåt utan bara hjärta mot hjärta.

Du är väldigt sällan ledsen. Egentligen bara om du är ordentligt hungrig eller trött, typ om du råkar vakna när vi ska sätta bandaget på foten på kvällen. Då tar det ju lite tid och du kommer på att du är både trött och hungrig. Då är det synd om dig. Man kan ju tycka att det är lite elakt av oss att hålla på och stöka med bandage och fot när du sover, men det är inte så lätt att göra när du är vaken och oftast går det rätt snabbt och du vaknar inte ens bara gymtar lite i sömnen.

Arg och ledsen och, ja, nästan kränkt, det blir du när man sätter på dig mössan. Det har kommit den senaste månaden, tidigare tyckte du mössa var helt ok. Jag tror kränktheten ligger i att du tror att en mössa ska förstöra din frisyr. Men jag lovar, det enda som händer är att den blir lite ruffsig, eller hehe, nej, det är ingen risk för det heller. Så, hörru Finn, kan vi bestämma att det är coolt med mössa och ta det lite chill. Nehe, inte det. Ok, då, då stannar vi inne då.

Stannat inne har vi faktiskt gjort mycket den senaste månaden. För även om du inte kräver utfallssteg för att somna så sover du inte särskilt bra borta/ute. Du är ingen vagnbäbis och du vaknar väldigt lätt av ljud. Mycket lättare än Signe gjorde. När hon väl sov så sov hon även om det var kort. Du vaknar av trappans knarrande, av prat, hostande, datorns tangenter. Vi försöker att ändå stöka som vanligt, det går ju inte att vänja sig vid att det är helt knäpptyst, för det är det ju sällan med en storasyster och en familj som måste fortsätta leva även när du sover.

När vi stannar inne bara du och jag då är du väldigt nöjd. Då ligger vi i sängen. Du småsnuttar och använder mig som napp i upp till två timmar. Jag sover lite, surfar på mobilen, försöker mig på någon bok. Bara är. Sen är du vaken i två timmar eller så, jag försöker att kolla så lite som möjligt på klockan, vet inte när du somnar, vet inte när du vaknar, räknar inte timmar och minuter mellan amningarna. När du är vaken ligger du i babygymmet, eller på mage på fårskinnet, eller så går vi runt och plockar och fixar.

Sover gör du på dagtid antingen vid bröstet eller i sjalen. I undantagsfall i vagnen eller i bilen. Bilen skrek du i som en galning i julas men sen har vi kommit på att du är nöjd om du får hålla i något. Helst din uggla. Du sover utan något mönster eller rutiner, typ 3-5 gånger per dag. Några få gånger har vi lyckats lägga ner dig i soffan med nappen. Mormors påhitt. Rätt bra. Båda armarna fria, men oftast blir det ganska kort sömn då även om jag som sagt var inte tittar på klockan så skulle jag gissa på under en halvtimma.

Sover i soffan på fårskinnet med napp och något att hålla i.

Signe med mobilen bredvid dig.

Signe är väldigt, väldigt spännande tycket du. Ibland lite läskig, som när hon låtsas vara tiger. Ofta ganska högljud. Idag blev du lille darrande läpp när hon var ledsen. Men mest tittar du fascinerat på henne och ler. Det är fint att ha en storasyster.

 Man önskar man kunde hänga med i hennes tempo...

Älskade, fina, Finn. Det är bortom alla ord att jag har fått vara din mamma i fyra månader. Du och Signe. Det har vi gjort bra, jag och pappa Daniel.

Jag höll ju på att glömma skrattet. Det helt magiska skrattet som du bjuder på sen en månad tillbaka. Helt underbart. Kul är sånger, att bli kittlad på halsen och underarmarna och ibland när vi säger vissa saker som tydligen är mkt underhållande eller när du får hoppa upp och ner så det killar i magen.

Så vi slutar med det och hoppas att din femte månad får innehålla väldigt mycket skratt. Och mys!