I fredags hade Signe en riktigt jobbig kväll. Drygt fyra timmar av skrik och gråt, med några pauser för frustrerad amning och korta sovstunder. Vi bar och vaggade och bar och sjöng och gosade och masserade och bytte och ammade och sjöng och blev ledsna och oroliga och frustrerade och ammade och bar och vaggade och rapade och ammade lite till och bar ännu mer.
Så slog det mig plötsligt. Tack för att jag får trösta henne. Tack för att jag får bära och amma och vagga. Tack. Det kommer komma dagar, när hon är 13 år och jag inte kan trösta. När det inte är mig hon kommer vilja berätta för hur det känns. När hon kommer tycka att jag inte fattar något alls. Det kommer finnas dagar när jag inte får krama om henne. Det kommer finnas dagar när hon stänger dörren om sig och kastar sig på sängen och gråter för att ingen förstår. Det kommer finnas dagar när jag inte får trösta. När jag inte får krama henne. För att hon är 13 år och jag inte förstår.
Tack Signe för att jag får bära och trösta och vara med dig.
2 kommentarer:
Ja, barn blir stora väldigt fort. Rätt var det är, är de väldigt mycket tonåringar. Men Signe ser här helt ljuvlig och nöjd ut i famnen på dig. En stor kram till er båda. PS, jag bär gärna på Signe när hon vill.
Men när hon är tretton kommer hon ju att ha en ball tant hon känner som hon kan prata med!
Skicka en kommentar