Dop

Idag var vi på fina grannens dop. Daniel sjöng så fint att jag nästan började gråta. Signe var alldeles koncentrerad och stilla i mitt knä och njöt hon också. Men när orgeln spelade började Signe gråta varje gång. Verkligen gråta. Inte skrika. Underläppen darrar och hon ser så där riktigt ledsen ut. Haha. Prästbarnet alltså. Men det är rätt. Hennes mamma är ju inte heller särskilt förtjust i orgeln. Men hon borde ju inte vara rädd för den i alla fall. Hon har ju som man säger fått den med bröstmjölken. Eller snarare genom navelsträngen.

 I förra veckan var vi över hos grannarna och Daniel provspelade låten för dem. Bäbisarna socialiserade.

 Papporna sjöng ur barnkammarboken.

Signe var stum av beundran.