Finns förlossning

Jag behövde inte vänta till den 11e september. Behövde inte gå över tiden. På riktigt. Mitt eget bästföredatum hade vi ju passerat redan när vi gick in i september. Men nog om det.

Jag sov riktigt gott (för att vara gravid) natten till söndagen. Det är ju ett gott tecken och det gav mig lite hopp, men säg vad som inte gav mig lite, eller mycket, hopp. I alla fall var det ju efter en riktigt god natts sömn som vattnet med Signe gick.

I alla fall, jag sov gott, sen fick jag sovmorgon när Daniel och Signe gick ut och lekte och köpte frallor. Söndagslyx. Jag hade ganska täta sammandragningar, men inget så där utmärkande ändå, eftersom det är så det har varit de senaste veckorna. Lite ovanligt var det dock att de kom på morgonen, då brukade det vara lugnar.

Daniel åkte iväg till jobbet. Jag och Signe tog det lugnt hemma. Lekte med lego jättelänge. Åt pannkaka. Signe somnade och jag halvslumrade bredvid henne i stora sängen. Fortfarande en hel del sammandragningar. Men de gjorde inte ont och kom väldigt oregelbundet. Ibland var femte minut och sen kunde det gå en halvtimma/timma utan att jag kände något.

Daniel ringde och undrade om vi skulle gå på någon föreläsning i Söderledskyrkan, men då kände jag att nej, du, jag vill vara hemma nu OM något skulle hända. Daniel blev lite stressad av att jag kände att det kanske kanske kanske var på gång så han ville kasta sig på cykeln och komma hem på en gång. Jag var väldigt lugn (iofs ett tecken på att ngt är på g, annars är ju inte jag lugn, men det tänkte jag inte på då.) Så Daniel fick cykla och handla och jag och Signe gick till lekparken bakom dammen.

Daniel kom, vi gick hem och åt korvsoppa. Sen delade vi på en ananas och tittade på tyska barnprogram och Pettsson och Findus. Sammandragningarna kommer nu med 5-7 minuters mellanrum. Och det känns fortfarande som sammandragningar, inte förvärkar. Någon då och då gör lite ondare. Men inte förlossningsont. Här började jag ändå tänka att nu kan det nog kanske vara på riktigt. Så vid kvart i sju skickar jag ett sms till mormorn och morfarn att de ska vara lite förberedda på att något kan hända.

Vid kvart över sju går vi alla upp på övervåningen. Signe sitter på pottan och först nu tror jag säkert att det är dags. Nu har jag några värkar som faktiskt gör ont så att jag måste anstränga mig så inte Signe märker något. Jag vill helst stå upp när de kommer. Det är trångt inne i vårt badrum. Signe är äntligen klar på pottan och hon och Daniel ska gå in på hennes rum. Hon vill helst sova med mig och vill ha sista pussen i oändlighet. Jag blir lite stressad. Men så stänger de dörren efter sig.

Klockan är nu ungefär halv åtta. Jag ställer mig i duschen. Det ska man ju göra. Så man ser om värkarna försvinner eller om de stannar kvar. De försvinner inte! De blir mycket, mycket värre. De är fortfarande lite oregelbundna 4-6 minuter emellan, men de gör riktigt ont. Jag tar tre, fyra värkar genom att duscha riktigt varmt i svanken. Det hjälper lite, men jag börjar bli lite stressad. Känner tryck neråt. Hämtar mobilen som ligger på handfatet och smsar mormorn och morfarn från duschen.

Det går ytterligare tio minuter och plötsligt kommer värkarna varannan, var tredje minut. Ringer södra BB. Det är upptaget. I en evighet är det upptaget. (åtta minuter och jag kan i efterhand se att jag har hunnit ringa 17 gånger på den tiden, hur många gånger jag svär högt är ytterst oklart.)

När jag kommer fram gråter jag, vilket också står antecknat i journalen. Barnmorskan i telefonen hör att det är dags att komma in och uppmanar mig att lägga på och ringa en taxi.

Daniel har inte förstått alls att något är på gång. Han är fortfarande inne hos Signe. Jag tar på mig lite kläder och går ner för att kolla om mamma och pappa kommer in, men som tur var är dörren öppen. Skickar upp mamma för att byta av Daniel. Plockar ihop lite grejer, undrar varför det tar sådan tid för Daniel. Då har han gått på toaletten. Hallå! Vi föder ju barn nu.

Så kommer vi iväg. Pappa kör oss. Jag får tre, fyra värkar i bilen. Har ingen koll på tiden. Tydligen kör pappa i över 100 km/h på Nynäsvägen. Det märker jag inte. Dock märker jag när han kör mot rött i sista svängen upp mot SÖS.

När vi kommer fram möts vi av en barnmorska som heter Monika. Hon känns bra. När vi kommer in på vårt rum sjunker jag ihop på golvet. Det är en lättnad att vara framme. Om det var någon del av förlossningen som inte riktigt var som jag önskat mig så var det de där minutrarna i duschen när jag kände mig helt ensam och blev chockad av hur snabbt allt gick.

Klockan är nu halv nio. Klockan nio kommer nattpersonalen så förutom att kolla Finns hjärtslag så vill barnmorskan inte undersöka mig eftersom jag snart kommer få en ny barnmorska i alla fall. Jag har inte skrivit något förlossningsbrev. Vet att jag kommer kunna säga hur jag vill ha det eller att Daniel kommer kunna hjälpa mig. Dessutom har jag inga särskilda önskemål, i alla fall inga sådana som man brukar skriva i ett sånt där brev. Jag vill helst undvika epidural. Jag är absolut inte intresserad av några sterila kvaddlar eller någon akupunktur. Lustgasen gjorde varken till eller från med Signe.

Jag har dock en viktig önskan och den talar jag om för barnmorskan. Jag vill inte att någon lägger upp bäbisen på mitt bröst. Jag vill själv få lyfta upp honom.

Klockan nio kommer Maria, barnmorskan som ska vara med oss. Jag säger till henne att jag känner igen henne. Jag vet samtidigt att jag aldrig träffat henne förut. Jag säger att jag känner igen henne för att jag känner mig trygg med henne. Så är det. Det känns tryggt och bra.

Mellan halv nio och nio kommer värkarna tätt. När CTG-bandet sätts måste jag ligga på rygg, men så fort de har hört att Finn mår bra där inne vill jag stå på knä i sängen. Daniel trycker hårt i svanken och jag får några gummihandskar fyllda med varmt vatten att lägga i svanken och någon sorts värmekudde, den går dock sönder och ut kommer massa kletiga frön. I journalen står det "Kvinnan sitter på knä i sängen och tar värkarna avslappnat och fint" Avslappnat var ju kanske att ta i. Men kroppen visste vad den gjorde och jag försökte vara med och jag var lugn nästan hela tiden.

Vid tio över nio kräks jag upp all ananas som jag åt på kvällen och lovar mig själv att aldrig mer äta ananas för att det är så äckligt. 

Strax innan det tror jag att Maria kollar hur öppen jag är. Sex centimeter säger hon och inom mig blir jag lite besviken. Inte mer. Det gör ju så ont. Dock fortsätter hon, strunta helt i den siffran, det är så mjukt så du är i princip helt öppen, du får krysta när du vill.

Klockan kvart över nio går vattnet. Jag står på knä och ser på en gång att Finn har bajsat i det. Det är grönsvart. Det blir väldigt kletigt och kladdigt. Jag hinner nästan inte bli rädd trots att jag vet att bajs i fostervattnet kan vara ett tecken på att bäbisen inte mår så bra. Jag frågar, mår han bra? Maria säger på en gång att ja, det gör han, det har bara gått så snabbt att det är inte konstigt att han bajsat. Hon säger att hon vill kolla hjärtljuden igen, men jag vill inte bli begränsad av det där CTG-bandet som man inte riktigt kan röra sig med så jag ber henne sätta skalp-elektrod. Så det gör hon. Då måste jag dock ligga på rygg. På rygg är det svårare att möta värkarna. Det gör ondare i ryggen och jag kan inte röra mig som jag vill. 

Fem i halv är skalp-elektroden på plats. Jag ligger fortfarande halvt på rygg, men känner att nu vill jag nog pröva att krysta. Eller kroppen vill. Och så gör den det. Och nästan mitt i krystningen ställer jag mig på knä istället och så kommer huvudet ut. Bara så där. Vad jag inte vet då är att Finn kommer ut som en superhjälte med ena handen/armen framåt. Det är en bisarr känsla att veta att huvudet är ute, men att resten av bäbisen fortfarande är inuti mig. Maria ber mig vänta och inte trycka på för att inte spricka för mycket. Jag väntar, men kroppen känner att nästa krystvärk är på gång. Och då kommer hela bäbisen och han skriker på en gång.

Och så är det över. Han skriker. Han lever. Det gör inte ont längre. Ingenstans gör det ont. All oro är borta. Finn är här.

I journalen beskrivs det så här:
21:26 - Krystvärkar.
21:27 - Byter snabbt till knästående.
21:29 - Fin pojke framfödes i framstupa kronbjudning med liten hand vid huvudet. Skriker omedelbart.

Jag vänder mig om. Jag tar upp honom. Precis som Signe är han det finaste jag sett. Han är varm och lite kladdig. Jag trasslar nästan in mig i navelsträngen, men lyckas lägga mig på rygg med honom på mitt bröst. Jag kan inte förstå att det är över. Den här elefantgraviditeten. Nej, jag vet, den var inte så lång, inte för någon vid sidan om. Men i oro mätt så varade den en evighet.

Och jag är så stolt. Jag är ingen stjärna på att vara gravid. Men min kropp kan det där med att föda barn. Allt gick bra. Det gick snabbt. Jag hann inte ens tänka på smärtlindring. Jag och Daniel var team Mafner. Jag kramade hans hand så hårt att han fick ont. Jag var lugn nästan hela tiden. Jag fick göra allt på mitt sätt. Stå på knä som jag ville, ta värkarna i rörelse. Jag fick lyfta upp Finn när han var född.

Nu är jag tvåbarnsmamma. Signe och Finn. Ni är det finaste jag gjort.