Hej lilla blogg

Det har varit vinter och vår och nu är det sommar. Vi har flugit fram och tillbaka till Tyskland. 

Signe är snart fyra år. Oftast är hon en prinsessa som heter Glittra, men hon är så klart också Signe-katten. Hon pysslar och klättrar och älskar att plocka sådant som går att äta, vinbär, blåbär, smultron, oregano och gurkört. Hon har fått en storbarnscykel och vågat cykla lite när någon håller i. Hon älskar glass och godis över allt annat. 

Finn är 10 månader. Han kryper snabbt som attan, han klättrar upp för trappor, på stolar, bord, hyllor och väskor och i Tyskland tog han sina första riktiga steg. Han har börjat visa ett riktigt humör. Att ta på kläder är förskräckligt. Att behöva gå in när man vill vara ute är en kränkning. Då skriks det, sparkas och så försöker han nypa en i näsan. Mycket charmigt. Annars är han mest glad och energisk. Mkt energisk.

Idag har vi badat i Hökarängsbadet och vattnat den torra och sönderbrända trädgården. Det är underbart att vara hemma. 

Att bli bjuden på glass av V. Bra grej!

sömn-fail

Sömnbristen alltså! När man trodde att det inte kunde bli värre då blev det det.

Igår la jag mig på min kudde vid 22:15. Innan jag ens hade somnat, typ 22:30 vaknar Finn. Jag skäller lite på Daniel för han har lampan tänd. Men det är mest för att jag inte kan skälla på Finn och nån måste jag ju få skälla på. 

Finn vill amma i en evighet. Någonstans mitt under den här evigheten vaknar Lusen och gråter. Daniel sover såklart som en stock så jag måste visk-väsa till honom så han vaknar eftersom jag sitter fast i den lilla grisen. 

Signe har troligtvis växtvärk. Gråter och gråter. Klockan är typ halv tolv. Finn slutar äntligen amma. Jag försöker smyga mig till Signe där Daniel redan är men hon gråter mamma, mamma, mamma, alldeles hjärtskärande och Daniel har inte det bästa tålamodet på natten. 

När jag försöker smyga iväg vaknar Finn. Skriker efter bröstet. Jag försöker med nappen. Funkar inte. Jag kapitulerar. Signe får nöja sig med Daniel. Signe somnar. Finn stökar. Klockan blir tolv. Finn är halvvaken. Klockan blir halv ett. Signe vaknar igen. Gråter. Daniel försöker trösta. Går sådär.

Finn somnar och jag kan gå in till Signe. Jag, Daniel och Signe ligger allihopa i Signes säng. Hon somnar som tur var rätt snabbt när jag väl kommer. Finn sover också. Jag smyger tillbaka till min säng vid ett.

Kvart över ett vill Finn äta igen. I en evighet. Men då somnar jag som tur var under tiden. Så jag försöker alltså somna vid kvart över tio. Först vid halv två lyckas jag. Bra där.

Sen vaknar Finn såklart 70 000 gånger fram till klockan halv sex. Jag snortjuvar och koksaltar tre gånger. Sen sover han som en prins till halv sju. Klockan sex går dock Signe och Daniel upp och även om Signe anstränger sig för att vara tyst vaknar jag. 

Men tack för den härliga halvtimmen mellan halv sex och sex. Då sov jag som en kung!

barn på grönbete

Veckan som varit har varit full av sjukdom, men den har också varit full av sol och mellan varven har de små varit rätt så pigga och vädret oemotståndligt. Finn har invigt trädgården på allvar och Signe har återupptäckt den.

 

 Som en kalv som får komma ut på grönbete.

 Mm, gräs under tassarna.

 Strålande tider.

 Klätterstenen vid gaveln och nya sneakers. Under veckan har de sopat och blåst bort löv och grus från gångvägarna här i området. Sopade gator och springskor. Mer vår än så blir det inte.

 Trädgården levererar krokus, vårgäck och skilla. Inga mängder, men vi älskar de som finns. I höst vill jag sätta fler lökar. Det är spännande så här första våren att se vad som kommer upp.

En annan blomma. Ingen trädgårdsvariant dock. Snarare en vild djungelblomma.

Ett av hennes största intressen är Afrika just nu. Särskilt Tanzania. Och djuren som finns där. Tex guerezeapor som tydligen härjar och skriker så fort de blir ensamma. Vi har en jättebra app som Signe älskar där hon lärt sig detta. Sen lär hon oss. Hon är otrolig på att komma ihåg och kan upprepa det som de säger i appen med exakta ord och till och med tonfall. Guerezeaporna är hennes favoriter, kanske just för härjandet. Det är ju skönt att det finns härjiga typer i Afrika också.

syskonlek

Eller lek och lek, men interaktion i alla fall :)

Vad som motiverar Finn till att krypa allra allra mest är Signe och Signes grejer. Än så länge är Finn så långsam att Signe hinner flytta sig och grejerna innan han ens är i närheten. För han ska inte komma där och slabba. Skriks det. Högt och ljudligt. NEJ FINN!!!

Men Finn låter sig inte bekommas. Herregud. Han har ju hört Signe skrika och hojta sen han låg i magen. Vissa dagar är det som en konstant bakgrundsljud. På riktigt. Så här skriver jag efter att ha varit hemma med magsjukt barn och förkyld bäbis. Det finns andra bakgrundsljud också, sång och skutt och skratt och prat och klokheter. Men mycket gnäll och skrik har det varit de senaste dagarna.

Ok, jag är tydligen trött. Kan inte hålla tråden. Åla var det. Jo, så här ser det då ut när ålandet/leken sker:

 Jag och Signe lägger ut några bra grejer som Finn kan åla till. Finn trycker ifrån med tårna.

Signe plockar fram sitt Pettsson och Findus-spel

 Finn får syn på spelet. Bestämmer sig för att skita i sina grejer och åla mot spelet. I snigeltakt, men tillräckligt snabbt för att Signe ska göra sura minen.

Men det kan också se ut så här.

 Finn ålar mot Signe. Jag säger att det är för att han vill klappa henne för att han tycker om henne och för att hennes klänning ser så mjuk ut.

Signe låter honom hålls och klappar honom sedan på huvudet, för att han är så mjuk där. 

Kan vara världens finaste barn det där. Så det så!

Rumphasa

Alltså mitt lilla barn har myror i rumpan. Nu när han väl har lärt sig sitta har han kommit på att man dessutom kan hasa sig bakåt när man sitter på rumpan genom att trycka ifrån med fötterna. Han förflyttade sig raskt typ en halvmeter på detta sätt. Vet dock inte riktigt om det är medvetet eller om det helt enkelt bara är en massa spring i benen som måste ut på något sätt. Och kan man inte springa så är alla andra medel tillåtna. Även rumphasande.

 Finns ju andra i den här familjen som inte heller kan sitta still.

Stå

Än så länge håller vi oss friska. Men mycket kan ju hända innan de där 48 timmarna har passerat.

Signe har inte heller kräkts något mer. Hon har inte heller verkar ha ont i magen, dock inget sug efter mat. Har fått i sig lite vetekex, ett halvt päron, lite mannagrynsgröt och så klassikern, köttbullar direkt från frysen.

Själv fick jag kasta i mig rester från gårdagens köttfärssås stående med Finn på armen eftersom han inte har varit nöjd en sekund idag om jag inte burit eller om han inte har fått stå. Stå är nämligen nya grejen. Sitta och åla, så förra veckan. Och det kommer från killen som typ tippar rätt lätt och som skriker högt om hans leksaker ligger för långt bort för att kunna ålas till och för lågt bort är allt över en halvmeter. Suck.

Ett tag trodde jag nästan att det var tänder på gång. Skulle ju förklara en del av missnöjet också. Men det kanske bara var en dåligt dag. Även den gladaste av bäbisar kan ju få ha en sådan då och då.

 Här står jag och chillar lite bara

Men helvete alltså

Finn har  varit förkyld nu i tre dagar. Först feber och snor och nu enbart snor. Grönt sådant. Snörvlar på natten och har sig. 

Och i natt vaknade Signe och kräktes. Daniel och hon fick duscha och bädda rent och nu hoppas vi det var något hon ätit och att vi andra slipper drabbas. Hon har kunnat äta och dricka som vanligt nu på morgonen. Så det bådar ju gott.

Jag hatar grönt snor men jag hatar kräks ännu mer.

Utvecklingssprång

Det är verkligen ett utvecklingssprång på gång just nu. Från att inte ha kunnat varken åla eller sitta har nu båda dessa pusselbitar fallit på plats. Eller är på väg att göra det. Behövs väl en hel del övning innan man vågar låta honom sitta utan att någon är beredd att ta emot eller att han får ramla på ngt mjukt och det är ju inga kilometrar vi pratar om när det kommer till åkningen. Men idag var han tom uppe i nästan krypställning ett litet tag.

 Ja, ni får väl föreställa er att han ålar.

Sover som en kratta gör han. Kanske har med all denna utveckling att göra. Det går ju över i alla fall. Det har man ju lärt sig nu med nummer två. Att allt går över.

Apropå saker som går över. Snart är han sex månader. Den först bäbistiden är över. Även om det är sjukt kul och mysigt också när han blir äldre, att varje ålder har sin charm, så blir jag ändå stressad över att han växer så snabbt. Vill alltid att han ska vara min lilla kille. Tänk om det här är sista gången som vi har en liten bäbis i familjen?

Idag har Finn fått smaka lax med morfars sås. Det gick ner om man säger så. Han har blivit så duktig på att äta kokta eller ugnsrostade morotsstavar. Har bra koll på bitarna han får av och är mkt nöjd med hela konceptet mat, sitta stol, vara social vid bordet, skratta och busa med storasystern och äta.

 Hemma hos mormorn och morfarn med Zebran och Tigern (morfarns egengjorda bäbisleksaker) sa det klick med det där att sitta.

Tisdagsöppnis

Tisdagar både lämnar och hämtar jag på förskolan. Då blir det ett fasligt åkande om jag ska åka hem emellan, så vi har börjat hänga på öppnis i Markuskyrkan jag och Finn på tisdag förmiddag. Om vi har tur kommer Emmi och Melina också. Då kan vi äta lunch med dem. Idag hade de dock andra planer. Då blev det lyxlunch med pappa Daniel. Laxteriaki. 

Finn älskar öppna förskolan. Så många spännande barn. Så många grejer. Och inte minst ett härligt varmt golv att åla runt på. Som han sov sen. Två och en halv timma i Manducan.

Träffade också en trevlig mamma vars man jag hängde med samtidigt på öppnis när det var Signe jag var där med. Det var skönt, för det finns nog inget ställe som det kan vara så svårt att "komma in i gänget" som på öppnis när folk mest går dit och pratar med de dom de redan känner. Förståligt så klart, jag kan nog vara sån också, men tråkigt.

Sen hämtade vi Signe. Åkte hem och lagade soppa som både Signe och Finn älskade. Sen busade Signe med Finn tills båda skrattade så de tjöt. Syskonlyckan infinner sig oftare och oftare nu. Finingarna!

Nakenfis

Alltså man kan ju inte annat än älska den här nakenfisen till månen och tillbaka.

Bildbevis

Rensade kameran på gamla bilder för att göra plats för nya nu när ljuset gör det möjligt att fota igen. Hittade då dessa på Signe och se, beviset på hur kul det är att sitta:

 Signe mellan fem och sex månader gammal.

Ifrånsprungen

Att inse att man trots att man lärt sig åla ändå blir ifrånsprungen. Stora, stora tårar och darrande liten läpp på det.

Men annars - mkt bra dag! Jag har joggat för första gången sen Finn föddes. Signe och Daniel har badat som vattendjur i Farsta badet. Jag har köpt träningskläder. Signe har fått vårskor och vårmössa. Vi har lekt i fagersjöparken och ätit middag med Vincent, Michaela och Nils. Och vi har ägnat hela kvällen åt att bygga ihop det nya stora matbordet och vi gjorde det utan att höja rösten eller använda fula ord. 

Smolket i bägaren, förutom Finns insikt om sin egen långsamhet, måste ju vara den här himlarns snön som föll nu på kvällen. 

Knäckt ålningskoden

Finn har snurrat som visarna på en klocka i nästan två månader. Ibland har han tagit sig bakåt också. Så igår knäckte han äntligen ålningskoden och tog sig medvetet framåt för första gången. Några decimeter blev det nog totalt. I dag pratar vi snarare någon meter. Insåg genast att projektet barnsäkra trappor och se till så det inte finns en massa gottigt som typ sopborstar och dammråttor och skräp inom ålningsavstånd blev rätt akut.

Sitta kan han tydligen också. Om han vill. Och det vill han inte. För sitta är tydligen tråkigt. I dag lyckades vi dock få honom att sitta typ 10-20 sekunder helt själv genom att muta honom med att han fick välta klosstorn. 

Nu kan man ju fråga sig varför vi hetsar så mkt kring det här med att sitta. Ungen kommer ju inte ligga på rygg och sprattla när han är 15 år. Så sant. Men jag minns hur jäkla nöjd Signe blev när hon hade lärt sig sitta. Då öppnade sig nya världar. Liksom röja fram bunkar och slevar och vispar och plocka i och ur saker ur lådor osv. Det var Signes absolut nöjdaste bäbisperiod. Höll i sig säkert två veckor, till hon kom på att det nog vore ännu tuffare att kunna gå. Jaja, men det var två bra veckor som jag minns det. Därav sitthetsen.

Men nu ålningspeppen. Grymt jobbat Finn!

Lika som bär del 2

Man ser ju vem som är vem. Men de är rätt lika, mina små blåbär.

 

 

Finn

Signe

Finn 5 månader

Din femte månad var månaden då du skulle döpas. Din farmor och mellanfaster kom från Tyskland. Och så blev du sjuk. Rejält sjuk. Rs-virus och sjukhusvistelse istället för släkthäng och dop.

I denna din femte månad har du insett vilka röstresurser du har. Du ger ofta och gärna ifrån dig små illtjut. Du är inte arg. Du bara skriker. Oftast gör du det när du är glad och uppspelt.

Det bästa som hänt den här månaden tror jag att du tycker är att vi tagit fram en matstol till dig. Vi hade ju tänkt att ta det riktigt lugnt med mat eftersom att det mest blev en kladdig stress när Signe var liten och hon dessutom var så totalt ointresserad av nästan alla mat. Så fick du ändå smaka lite soppa på ett finger, hålla lite i en morot och knapra på ett kex. Och allt är succé. Du vill ha mer. Du vill ha det snabbt. Du vill hålla själv. Allt är gott. Du klarar av att hantera lite större bitar och mos. Du älskar mosad morot, potatis, palsternacka. Du smaskar i dig bitar av pastaskruvar, vetekex. Du suger eller försöker gnaga på äppel- och päronklyftor. Du tuggar i dig ugnspannkaka och avokado. Vi pratar inga stora mängder. Vi pratar små, små smakportioner. Och du älskar det. Och vi älskar det. Lite ont i magen tror vi dock att du fått, så vi tar det väldigt lugnt ändå. Bara lite, lite, och så länge som det är kul.

 

Soppfingret

 Tallrik och äpple

 Banan

Du är ingen stjärna på att sitta dock. Det ser inte så ergonomiskt och skönt ut i den där matstolen. Sitta fritt är du också helt ointresserad av. Har du tur så kan du sitta några sekunder men oftast faller du bara som en kägla så fort du rör dig. Du verkar inte förstå att du sitter och att man kan försöka hålla balansen. När du sitter i soffan med stöd så spänner du ofta ryggen och benen som om du försöker ställa dig upp, det resulterar bara i att du glider ner och halvligger som en liten hög åt något håll eller hamnar rakt på näsan.

 Bilderna ljuger lite. Så här bra sitter du inte.

På golvet flyttar du dig som visarna på en klocka, men när du ska framåt eller bakåt händer ingenting. Då ligger du som en skalbagge som har hamnat på rygg och liksom sprattlar med benen och armarna hejvilt upp i luften, bara det att du ligger på mage.

Du sover som en kratta på natten. Nappen som är en guds välsignelse på dagtid då den räddar den här mamman från nervsammanbrott är ett gissel på nätterna. När nappen eller bröstet inte är i munnen vaknar du. Det kan gå fem minuter, 20, eller om man har tur någon timma. Jag vet inte hur många gånger jag vaknar per natt. Du kan äta/småsnutta uppemot tio gånger. Jag försöker att inte räkna. Stökig är du också när du äter, du sparkas och fäktar och försöker hålla bröstet i ett hamburgergrepp med båda händerna. Du har alltid lite för långa naglar dessutom eftersom vi är dåliga på att hålla efter de där små ogräsnaglarna. 

På dagtid fortsätter du dock med att sova själv då och då, eller själv och själv, men med Ugglan i ett fast grepp. Och med nappen så klart. Dock måste man nästan alltid vagga dig i famnen, men det går på någon minut. Det är mycket smidigt när jag är själv med dig och Signe en hel dag. Då brukar du få sova i soffan och jag och Signe stänger dörren till köket och bakar.

Sjalen har vi helt slutat med, nu när du vuxit i Manducan och jag har kommit på hur jag ska spänna remmarna är den väldigt smidig. Dock sover du oftast vid bröstet eller själv med nappen när vi är hemma, men när vi ska någonstans så är det alltid Manducan som följer med. Vagnen har du bara åkt i en gång sen början på december. När jag hämtar och lämnar Signe på dagis är det smidigast att ha dig i Manducan. Då är du nöjd och hon får åka vagnen den långa vägen hem och är också relativt nöjd. Det är så skönt att du accepterar selen även när du inte sover, annars skulle det var riktigt kämpigt. Nu är det tungt att bära efter en dag, men det är inget jag tänker på så länge du är nöjd.

Du har ett fantastiskt humör. Du är nästan alltid glad. Allt är kul. Du ler åt världen. Åt oss, åt främlingar, åt alla som tittar på dig. Och mest ler du mot Signe. Hon är din stora idol.

Top model

Jag har hört att nya säsongen av Top Model snart börjar sändas...

Världens sötaste. Vet inte vad hon fått dessa poser från.

Finn 4 månader

Idag blir du fyra månader. Daniel sa för bara någon dag sedan, att är det verkligen fyra månader som Finn blir. Och det är det ju, även om det känns kortare. Och längre. Som att du alltid funnits men så overkligt att det redan gått fyra månader. Ett tredjedels år.

Du är väldigt motoriskt tidig på vissa sätt, tror jag, i alla fall om man jämför med Signe. Du har ju tidigt älskat att ligga och sprattla, tyckt att det där med att ligga på mage var festligt. När du var riktigt liten spontansomnade du ju till och med så. Nu somnar du inte av att ligga på mage, men du gör det gärna och är glad. Det har gjort att du blivit stark. För ungefär en halv månad sedan vände du dig om från mage till rygg och nu har du också vänt dig från rygg till mage. Lättast är det när du får ligga och nakengympa i köket med värmefläkten surrandes i bakgrunden. Det älskar du. Men nu har du blivit så grym på vändningen från rygg till mage att det gör du i vinteroverallen, i babygymmet och hade inte väggen varit i vägen hade du gjort det på skötbordet också. Du ligger inte längre kvar där man lägger dig heller, utan du rör dig som visarna på en klocka, ibland också lite framåt eller lite bakåt. Du har inte kontroll på vart du vill eller vart du ska. Det är mer en slump. Idag märkte jag att du har börjat försöka lyfta på rumpan när du ligger ner. på mage som för att kunna skjuta ifrån, men samtidigt kör du ner näsan i golvet så det ger inte så bra resultat.

 Nakengympa

Värmefläkten på och en mamma med helt crazy leende.

Att inte ligga där man blev lagd  

Du älskar fortfarande att stå upp, sitta är så där halvkul och där tror jag att Signe var mycket stadigare. Det är fascinerande det där, hur intresse styr vad som utvecklas. Signe visade ju noll intresse för golv och magläge och ålade inte förrän nån gång runt 7-8 månader tror jag eller så minns jag fel, då kanske hon kröp, men å andra sidan satt hon rätt bra vid fem och gick som en stjärna vid lite drygt tio. Så olika och så spännande att få vara med om och se hur ni kämpar. Just kämpandet kan jag bli så imponerad över. Om man själv inte flyttade sig en cm i rätt riktning skulle man orka fortsätta? Dag ut och dag in? Kanske Daniel. Han har den sortens fysisk envishet. Själv skulle jag bittert bara bli liggande.

 Sitter som en ostbåge i amningskudden. 

Kul att den kommer till användning. Den var ju inte gratis direkt.

 (Det är lätt att hamna i något sorts jämförande. Jag gör det ju inte med någon sorts värdering. Det är bara så det är. Signe är Signe och Finn är Finn och det är också med en viss fascination som jag kan konstatera att jag har gjort två helt olika sorters barn. Båda två fantastiska. Det går inte att sticka under stol att Finn är "enklare" på vissa sätt. Bara det att han somnar utan att man gör utfallssteg är ju rätt najs.)

Under julhelgen när det var mycket folk och många som ville vara med dig och prata och hålla och bära tror jag att du tyckte att det blev lite mycket. Eller så var det något annat, någon utvecklingsfas eller en förkylning eller vad vet jag, men du blev mer mammig och pappig, ville inte bli buren så mycket utåt utan bara hjärta mot hjärta.

Du är väldigt sällan ledsen. Egentligen bara om du är ordentligt hungrig eller trött, typ om du råkar vakna när vi ska sätta bandaget på foten på kvällen. Då tar det ju lite tid och du kommer på att du är både trött och hungrig. Då är det synd om dig. Man kan ju tycka att det är lite elakt av oss att hålla på och stöka med bandage och fot när du sover, men det är inte så lätt att göra när du är vaken och oftast går det rätt snabbt och du vaknar inte ens bara gymtar lite i sömnen.

Arg och ledsen och, ja, nästan kränkt, det blir du när man sätter på dig mössan. Det har kommit den senaste månaden, tidigare tyckte du mössa var helt ok. Jag tror kränktheten ligger i att du tror att en mössa ska förstöra din frisyr. Men jag lovar, det enda som händer är att den blir lite ruffsig, eller hehe, nej, det är ingen risk för det heller. Så, hörru Finn, kan vi bestämma att det är coolt med mössa och ta det lite chill. Nehe, inte det. Ok, då, då stannar vi inne då.

Stannat inne har vi faktiskt gjort mycket den senaste månaden. För även om du inte kräver utfallssteg för att somna så sover du inte särskilt bra borta/ute. Du är ingen vagnbäbis och du vaknar väldigt lätt av ljud. Mycket lättare än Signe gjorde. När hon väl sov så sov hon även om det var kort. Du vaknar av trappans knarrande, av prat, hostande, datorns tangenter. Vi försöker att ändå stöka som vanligt, det går ju inte att vänja sig vid att det är helt knäpptyst, för det är det ju sällan med en storasyster och en familj som måste fortsätta leva även när du sover.

När vi stannar inne bara du och jag då är du väldigt nöjd. Då ligger vi i sängen. Du småsnuttar och använder mig som napp i upp till två timmar. Jag sover lite, surfar på mobilen, försöker mig på någon bok. Bara är. Sen är du vaken i två timmar eller så, jag försöker att kolla så lite som möjligt på klockan, vet inte när du somnar, vet inte när du vaknar, räknar inte timmar och minuter mellan amningarna. När du är vaken ligger du i babygymmet, eller på mage på fårskinnet, eller så går vi runt och plockar och fixar.

Sover gör du på dagtid antingen vid bröstet eller i sjalen. I undantagsfall i vagnen eller i bilen. Bilen skrek du i som en galning i julas men sen har vi kommit på att du är nöjd om du får hålla i något. Helst din uggla. Du sover utan något mönster eller rutiner, typ 3-5 gånger per dag. Några få gånger har vi lyckats lägga ner dig i soffan med nappen. Mormors påhitt. Rätt bra. Båda armarna fria, men oftast blir det ganska kort sömn då även om jag som sagt var inte tittar på klockan så skulle jag gissa på under en halvtimma.

Sover i soffan på fårskinnet med napp och något att hålla i.

Signe med mobilen bredvid dig.

Signe är väldigt, väldigt spännande tycket du. Ibland lite läskig, som när hon låtsas vara tiger. Ofta ganska högljud. Idag blev du lille darrande läpp när hon var ledsen. Men mest tittar du fascinerat på henne och ler. Det är fint att ha en storasyster.

 Man önskar man kunde hänga med i hennes tempo...

Älskade, fina, Finn. Det är bortom alla ord att jag har fått vara din mamma i fyra månader. Du och Signe. Det har vi gjort bra, jag och pappa Daniel.

Jag höll ju på att glömma skrattet. Det helt magiska skrattet som du bjuder på sen en månad tillbaka. Helt underbart. Kul är sånger, att bli kittlad på halsen och underarmarna och ibland när vi säger vissa saker som tydligen är mkt underhållande eller när du får hoppa upp och ner så det killar i magen.

Så vi slutar med det och hoppas att din femte månad får innehålla väldigt mycket skratt. Och mys!