sömn-fail

Sömnbristen alltså! När man trodde att det inte kunde bli värre då blev det det.

Igår la jag mig på min kudde vid 22:15. Innan jag ens hade somnat, typ 22:30 vaknar Finn. Jag skäller lite på Daniel för han har lampan tänd. Men det är mest för att jag inte kan skälla på Finn och nån måste jag ju få skälla på. 

Finn vill amma i en evighet. Någonstans mitt under den här evigheten vaknar Lusen och gråter. Daniel sover såklart som en stock så jag måste visk-väsa till honom så han vaknar eftersom jag sitter fast i den lilla grisen. 

Signe har troligtvis växtvärk. Gråter och gråter. Klockan är typ halv tolv. Finn slutar äntligen amma. Jag försöker smyga mig till Signe där Daniel redan är men hon gråter mamma, mamma, mamma, alldeles hjärtskärande och Daniel har inte det bästa tålamodet på natten. 

När jag försöker smyga iväg vaknar Finn. Skriker efter bröstet. Jag försöker med nappen. Funkar inte. Jag kapitulerar. Signe får nöja sig med Daniel. Signe somnar. Finn stökar. Klockan blir tolv. Finn är halvvaken. Klockan blir halv ett. Signe vaknar igen. Gråter. Daniel försöker trösta. Går sådär.

Finn somnar och jag kan gå in till Signe. Jag, Daniel och Signe ligger allihopa i Signes säng. Hon somnar som tur var rätt snabbt när jag väl kommer. Finn sover också. Jag smyger tillbaka till min säng vid ett.

Kvart över ett vill Finn äta igen. I en evighet. Men då somnar jag som tur var under tiden. Så jag försöker alltså somna vid kvart över tio. Först vid halv två lyckas jag. Bra där.

Sen vaknar Finn såklart 70 000 gånger fram till klockan halv sex. Jag snortjuvar och koksaltar tre gånger. Sen sover han som en prins till halv sju. Klockan sex går dock Signe och Daniel upp och även om Signe anstränger sig för att vara tyst vaknar jag. 

Men tack för den härliga halvtimmen mellan halv sex och sex. Då sov jag som en kung!

barn på grönbete

Veckan som varit har varit full av sjukdom, men den har också varit full av sol och mellan varven har de små varit rätt så pigga och vädret oemotståndligt. Finn har invigt trädgården på allvar och Signe har återupptäckt den.

 

 Som en kalv som får komma ut på grönbete.

 Mm, gräs under tassarna.

 Strålande tider.

 Klätterstenen vid gaveln och nya sneakers. Under veckan har de sopat och blåst bort löv och grus från gångvägarna här i området. Sopade gator och springskor. Mer vår än så blir det inte.

 Trädgården levererar krokus, vårgäck och skilla. Inga mängder, men vi älskar de som finns. I höst vill jag sätta fler lökar. Det är spännande så här första våren att se vad som kommer upp.

En annan blomma. Ingen trädgårdsvariant dock. Snarare en vild djungelblomma.

Ett av hennes största intressen är Afrika just nu. Särskilt Tanzania. Och djuren som finns där. Tex guerezeapor som tydligen härjar och skriker så fort de blir ensamma. Vi har en jättebra app som Signe älskar där hon lärt sig detta. Sen lär hon oss. Hon är otrolig på att komma ihåg och kan upprepa det som de säger i appen med exakta ord och till och med tonfall. Guerezeaporna är hennes favoriter, kanske just för härjandet. Det är ju skönt att det finns härjiga typer i Afrika också.

syskonlek

Eller lek och lek, men interaktion i alla fall :)

Vad som motiverar Finn till att krypa allra allra mest är Signe och Signes grejer. Än så länge är Finn så långsam att Signe hinner flytta sig och grejerna innan han ens är i närheten. För han ska inte komma där och slabba. Skriks det. Högt och ljudligt. NEJ FINN!!!

Men Finn låter sig inte bekommas. Herregud. Han har ju hört Signe skrika och hojta sen han låg i magen. Vissa dagar är det som en konstant bakgrundsljud. På riktigt. Så här skriver jag efter att ha varit hemma med magsjukt barn och förkyld bäbis. Det finns andra bakgrundsljud också, sång och skutt och skratt och prat och klokheter. Men mycket gnäll och skrik har det varit de senaste dagarna.

Ok, jag är tydligen trött. Kan inte hålla tråden. Åla var det. Jo, så här ser det då ut när ålandet/leken sker:

 Jag och Signe lägger ut några bra grejer som Finn kan åla till. Finn trycker ifrån med tårna.

Signe plockar fram sitt Pettsson och Findus-spel

 Finn får syn på spelet. Bestämmer sig för att skita i sina grejer och åla mot spelet. I snigeltakt, men tillräckligt snabbt för att Signe ska göra sura minen.

Men det kan också se ut så här.

 Finn ålar mot Signe. Jag säger att det är för att han vill klappa henne för att han tycker om henne och för att hennes klänning ser så mjuk ut.

Signe låter honom hålls och klappar honom sedan på huvudet, för att han är så mjuk där. 

Kan vara världens finaste barn det där. Så det så!

Rumphasa

Alltså mitt lilla barn har myror i rumpan. Nu när han väl har lärt sig sitta har han kommit på att man dessutom kan hasa sig bakåt när man sitter på rumpan genom att trycka ifrån med fötterna. Han förflyttade sig raskt typ en halvmeter på detta sätt. Vet dock inte riktigt om det är medvetet eller om det helt enkelt bara är en massa spring i benen som måste ut på något sätt. Och kan man inte springa så är alla andra medel tillåtna. Även rumphasande.

 Finns ju andra i den här familjen som inte heller kan sitta still.

Stå

Än så länge håller vi oss friska. Men mycket kan ju hända innan de där 48 timmarna har passerat.

Signe har inte heller kräkts något mer. Hon har inte heller verkar ha ont i magen, dock inget sug efter mat. Har fått i sig lite vetekex, ett halvt päron, lite mannagrynsgröt och så klassikern, köttbullar direkt från frysen.

Själv fick jag kasta i mig rester från gårdagens köttfärssås stående med Finn på armen eftersom han inte har varit nöjd en sekund idag om jag inte burit eller om han inte har fått stå. Stå är nämligen nya grejen. Sitta och åla, så förra veckan. Och det kommer från killen som typ tippar rätt lätt och som skriker högt om hans leksaker ligger för långt bort för att kunna ålas till och för lågt bort är allt över en halvmeter. Suck.

Ett tag trodde jag nästan att det var tänder på gång. Skulle ju förklara en del av missnöjet också. Men det kanske bara var en dåligt dag. Även den gladaste av bäbisar kan ju få ha en sådan då och då.

 Här står jag och chillar lite bara

Men helvete alltså

Finn har  varit förkyld nu i tre dagar. Först feber och snor och nu enbart snor. Grönt sådant. Snörvlar på natten och har sig. 

Och i natt vaknade Signe och kräktes. Daniel och hon fick duscha och bädda rent och nu hoppas vi det var något hon ätit och att vi andra slipper drabbas. Hon har kunnat äta och dricka som vanligt nu på morgonen. Så det bådar ju gott.

Jag hatar grönt snor men jag hatar kräks ännu mer.

Utvecklingssprång

Det är verkligen ett utvecklingssprång på gång just nu. Från att inte ha kunnat varken åla eller sitta har nu båda dessa pusselbitar fallit på plats. Eller är på väg att göra det. Behövs väl en hel del övning innan man vågar låta honom sitta utan att någon är beredd att ta emot eller att han får ramla på ngt mjukt och det är ju inga kilometrar vi pratar om när det kommer till åkningen. Men idag var han tom uppe i nästan krypställning ett litet tag.

 Ja, ni får väl föreställa er att han ålar.

Sover som en kratta gör han. Kanske har med all denna utveckling att göra. Det går ju över i alla fall. Det har man ju lärt sig nu med nummer två. Att allt går över.

Apropå saker som går över. Snart är han sex månader. Den först bäbistiden är över. Även om det är sjukt kul och mysigt också när han blir äldre, att varje ålder har sin charm, så blir jag ändå stressad över att han växer så snabbt. Vill alltid att han ska vara min lilla kille. Tänk om det här är sista gången som vi har en liten bäbis i familjen?

Idag har Finn fått smaka lax med morfars sås. Det gick ner om man säger så. Han har blivit så duktig på att äta kokta eller ugnsrostade morotsstavar. Har bra koll på bitarna han får av och är mkt nöjd med hela konceptet mat, sitta stol, vara social vid bordet, skratta och busa med storasystern och äta.

 Hemma hos mormorn och morfarn med Zebran och Tigern (morfarns egengjorda bäbisleksaker) sa det klick med det där att sitta.

Tisdagsöppnis

Tisdagar både lämnar och hämtar jag på förskolan. Då blir det ett fasligt åkande om jag ska åka hem emellan, så vi har börjat hänga på öppnis i Markuskyrkan jag och Finn på tisdag förmiddag. Om vi har tur kommer Emmi och Melina också. Då kan vi äta lunch med dem. Idag hade de dock andra planer. Då blev det lyxlunch med pappa Daniel. Laxteriaki. 

Finn älskar öppna förskolan. Så många spännande barn. Så många grejer. Och inte minst ett härligt varmt golv att åla runt på. Som han sov sen. Två och en halv timma i Manducan.

Träffade också en trevlig mamma vars man jag hängde med samtidigt på öppnis när det var Signe jag var där med. Det var skönt, för det finns nog inget ställe som det kan vara så svårt att "komma in i gänget" som på öppnis när folk mest går dit och pratar med de dom de redan känner. Förståligt så klart, jag kan nog vara sån också, men tråkigt.

Sen hämtade vi Signe. Åkte hem och lagade soppa som både Signe och Finn älskade. Sen busade Signe med Finn tills båda skrattade så de tjöt. Syskonlyckan infinner sig oftare och oftare nu. Finingarna!

Nakenfis

Alltså man kan ju inte annat än älska den här nakenfisen till månen och tillbaka.

Bildbevis

Rensade kameran på gamla bilder för att göra plats för nya nu när ljuset gör det möjligt att fota igen. Hittade då dessa på Signe och se, beviset på hur kul det är att sitta:

 Signe mellan fem och sex månader gammal.

Ifrånsprungen

Att inse att man trots att man lärt sig åla ändå blir ifrånsprungen. Stora, stora tårar och darrande liten läpp på det.

Men annars - mkt bra dag! Jag har joggat för första gången sen Finn föddes. Signe och Daniel har badat som vattendjur i Farsta badet. Jag har köpt träningskläder. Signe har fått vårskor och vårmössa. Vi har lekt i fagersjöparken och ätit middag med Vincent, Michaela och Nils. Och vi har ägnat hela kvällen åt att bygga ihop det nya stora matbordet och vi gjorde det utan att höja rösten eller använda fula ord. 

Smolket i bägaren, förutom Finns insikt om sin egen långsamhet, måste ju vara den här himlarns snön som föll nu på kvällen. 

Knäckt ålningskoden

Finn har snurrat som visarna på en klocka i nästan två månader. Ibland har han tagit sig bakåt också. Så igår knäckte han äntligen ålningskoden och tog sig medvetet framåt för första gången. Några decimeter blev det nog totalt. I dag pratar vi snarare någon meter. Insåg genast att projektet barnsäkra trappor och se till så det inte finns en massa gottigt som typ sopborstar och dammråttor och skräp inom ålningsavstånd blev rätt akut.

Sitta kan han tydligen också. Om han vill. Och det vill han inte. För sitta är tydligen tråkigt. I dag lyckades vi dock få honom att sitta typ 10-20 sekunder helt själv genom att muta honom med att han fick välta klosstorn. 

Nu kan man ju fråga sig varför vi hetsar så mkt kring det här med att sitta. Ungen kommer ju inte ligga på rygg och sprattla när han är 15 år. Så sant. Men jag minns hur jäkla nöjd Signe blev när hon hade lärt sig sitta. Då öppnade sig nya världar. Liksom röja fram bunkar och slevar och vispar och plocka i och ur saker ur lådor osv. Det var Signes absolut nöjdaste bäbisperiod. Höll i sig säkert två veckor, till hon kom på att det nog vore ännu tuffare att kunna gå. Jaja, men det var två bra veckor som jag minns det. Därav sitthetsen.

Men nu ålningspeppen. Grymt jobbat Finn!