Idag är vi i vecka 33+6, alltså vecka 34. Imorgon är det dags för vecka 35. Om förlossningen drar igång gör man ingenting för att stoppa den så här dags. Dock får ju INGENTING hända förrän tidigast den 13e augusti när Daniel är tillbaka från Frankrike.
Två barnmorskebesök har vi hunnit med sen jag skrev sist om veckorna tror jag. Båda gångerna med vikarier som jag tyckte mycket bättre om än vår vanliga barnmorska.
I vecka 32 (31+6) så träffade jag Marianne. Daniel och Signe skulle varit med, men Signe tappade en sko på vägen till tunnelbanan så jag fick åka själv och Daniel och Signe fick leta. Den gången grät jag i en halvtimma för att jag hatar det här med att vara gravid. Jag suger verkligen på det. Sen pratade vi lite förlossning och jag kände mig pepp. Förlossning var jag ju rätt grym på förra gången så jag hoppas det går smidigt den här gången också. Och nu menar jag ju inte att man kan vara grym varken på att vara gravid eller på att föda, mer att jag tycker det är jävligt jobbigt det här med att vara gravid medan jag faktiskt hade en rätt bra förlossning.
Magmåttet då i vecka 32 var 29. I övrigt togs bara blodtrycket och det var bra som vanligt.
Idag så träffade vi en barnmorska som hette Carina, tror jag. Jag och namn. Daniel och Signe var med och Signe pussade mina ben hela tiden medan Carina klämde på magen för att se hur Bäril låg. Sen fick både Signe och Daniel lyssna med trätratten. Magmåttet den här gången i vecka 34 blev 31. Så även om varken jag eller Daniel tycker att magen växer så mycket just nu så gör den tydligen det. Nu ligger den precis under mittenstrecket.
Efter att jag berättat om min nattångest, att Bäril ska födas (och dö) när Daniel är borta och sagt att mina sammandragningar nu har börjat kännas ondare och stickigare så gjorde barnmorskan en undersökning och kollade livmodertappen. Det var inte medicinskt motiverat utan för att jag skulle kunna känna mig lugnare när Daniel åker iväg. Allt var bra. Livmodertappen var stängd, hård och bakåtriktad. Då kan jag släppa sammandragningarna och oron något.
Här kommer en magbild. Jag har trosor på mig. De syns bara inte. Men det är ju bara den där stora magen som syns ändå. Bäril är helvild och Signe håller handen där han har sin stora vänsterfot (typ, eller sin lilla snabba höger) Rätt mycket sparkar får han in mot revbenen just nu. Han har också härjat runt rätt rejält de senaste dagarna. Eller ja, värre än vanligt. Jag var orolig ett tag att han hade lagt sig tvärs över eller med rumpan neråt för för det var liksom sparkar all over the place. Men barnmorskan kände huvudet snett nedåt så det var lugnt.
Rosen? Ja, klart lillebror också ska ha en tatuering. Signe har just nu en något blek enhörning på sin mage. Eller som hon sa när hon valde: "jag vill ha geten". Amanda är kanske det coolaste på jorden som har dessa tatueringar. När det kommer till mer permanenta avtryck på kroppen har jag senaste veckan fått en del nya tigerränder (bristningar). Ser dem dock knappt själv eftersom magen är i vägen utan anar dem bara i spegeln, men de är nya och lila säger Daniel. De gamla hade ju hunnit blekna och bli vita. Jag är inte helt avslappnad kring de här med bristningar och minns inte riktigt när de kom med Signe. Nu får det gärna räcka i alla fall.
3 kommentarer:
Är du i e-tuna hela nästa vecka? Jag och Alva har semester då så jag tänkte att du kanske ville fördriva lite tid med en annan tjockis!?
Som du ser på tiden av ovan inlägg är jag inte heller så bra på att sova..
Haha, bra att jag hade bloggat lite så du hade något att underhålla dig med där i vargtimman.
Ja, typiskt att jag är borta nu när ni äntligen kommer hem från Gotland. Annars hade jag gärna tjockishängt.
Skicka en kommentar