att underhålla en sjuk duracellkanin

I lördags vaknade Signe snorig och hostig och med feber. Och hon vill ju inte som en annan krypa ner i sängen med en bok och ligga och slappa hela dagen. Nej, hon vill lika mycket som vanligt. Det är bara kroppen som inte orkar. Då blir hon en ledsen liten lus.

Jag och Daniel bråkade lite på morgonen, men det är helt omöjligt eftersom man måste underhålla/hålla koll på lillungen samtidigt. Det blir inget bra bråka av då. Så vi ringde morfarn som fick vara barnvakt så vi skulle kunna få bråka ifred. Så vi cyklade in till söder och lämnade av Signe. När vi väl fick tid att bråka så hade det runnit av, så då ät vi god pastasallad i lugn och ro, storhandlade på apoteket till den lilla sjuklingen och åt abnorma mängder godis.

I går jobbade Daniel så jag skulle underhålla/ hålla lusen lugn själv. Först gick vi en lång vagnpromenad. Det märktes att hon var hängig för trots 40 minuter i vagnen så var det inget gnäll, men heller inga leenden. Det var en väldigt trött buse.

Efter förmiddagssömnen och lunchen gjorde vi en cykelutflykt. Först till Kärrtorp där vi handlade Ellas Kitchen och kex. Kärrtorp var lika öde som björkhagen. Semestertider. Bara bästa bäbisens pappa som jobbar, känns det som. På torget fanns en fin hundstaty, men innan jag fick fram kameran för att fota Signe när hon hälsade på den så började hon jaga en riktig hund.

Vi cyklade vidare till Skogskyrkogården. Cykla är bra aktivitet när man är sjuk. Frisk luft, mycket att titta på, men inget springa runt och härja. Skogskyrkogården måste vara en av de vackraste platserna i Stockholm. Jag jobbar där ibland. Signe hittade kastanjer i sitt taggiga skal och tyckte att det var mycket spännande.

Eftermiddagsfikat bestod till en del av djurkex. Hunden Signe har i handen blev hon så glad av att hon skrattade och inte ville äta upp. Ankan och kon gick dock ner. 

Evigheten, kärleken!

När vi kom hem sov hon igen och när hon vaknade hade Daniel kommit hem. De gick ut och gungade och jag stekte pannkakor. Signe vägrade gröten men åt glatt pannkakor. Smart unge, skulle jag också gjort. Sen plockade vi fram klossar som vi köpte för länge sedan på IKEA men som vi inte visat Signe tidigare. Mycket bra grej. Då kunde hon sitta ganska lugnt och pilla med dem ett tag. Nyhetens behag liksom. Sen blev det trots allt lite spring runt fåtöljen. Är man född duracellkanin så är man och det är man ju särskilt när man har en pappa som också är det. 

är inte den här bilden så galet härlig?!

man behöver inte vara sur bara för man är sjuk...