vagnen

Vagnen. Vet inte var jag ska börja. Det finns ungefär 10.000 modeller, färger och former och lika många åsikter. Precis som med allt annat när det gäller barn (och hundar) är många man pratar med tvärsäkra och bara en variant duger.

Egentligen är det ju inte så svårt. Brödil ska kunna ligga i den, den ska rulla, jag ska slippa bära. Punkt. Men, och här pratar vi ett jätteMEN, det är inte så enkelt i alla fall.

Jag är nervös över det här med att bli förälder. Så klar. Vem är inte det? Jag är nervös över att jag ska vara hemma helt själv med Brödil. Jag är rädd för att jag ska känna mig ensam och ledsen och inte veta vad jag ska hitta på hela långa dagarna, att jag inte ska räcka till. Jag är rädd för att Brödil ska vara ledsen, skrika och inte kunna sova. Och så lägger jag den rädslan och den nervositeten i vagnköpet. Att om jag bara har en bra vagn, den perfekta vagnen, som är lätt, som är stabil, som är trygg och lite fin, som gör att jag kommer ut, går promenader, kan handla tunga matkassar, kan gå i affärer, kan fika på trånga fik, kan åka buss själv, kan gå i två meter snö, kan svänga på en femöring, kan gå på grusvägar, kan åka trånga hissar, kan få plats i rusningstrafiken. DÅ. Då kommer det gå bra trots allt.

Igår var jag och Daniel på en barnvagnsaffär för att provköra. Vi ska köpa på Blocket, men provköra måste man ju. Två varianter står det mellan. Den stabila, rejäla, lite klumpiga Brio Happy eller den smidigare, lättsvängda, men dyrare Teutonia Cosmo/Fun.

Happy...?

eller Fun?