förlossningen - den långa versionen

Jag skrev aldrig någon förlossningsberättelse. Under graviditeten läste jag hur många som helst och grät varje gång, för att det var så fint, för att jag längtade så mycket, för att det var så stort och läskigt. Jag tänkte att jag också skulle skriva en sådan. Det har jag inte gjort. Har skrivit ner vissa detaljer i en riktig dagbok. Detaljer jag aldrig vill glömma, men som jag inser är mer känslominnen än något annat och som därför både är glömda och för alltid inetsade i mig.

Nu har Signe snart varit lika länge i världen som i magen och förlossningen känns väldigt avlägsen. Då känns det som att det är dags att skriva om den men mer för att ha det nedskrivet, det jag minns, för om vi någon går får ett litet syskon kan det vara spännande att titta tillbaka.

Signe föds - 26 augusti 21.40

Egentligen började allt redan den 20e augusti. En fredag. Jag var i vecka 36+5. Jag hade smärtsamma sammandragningar hela natten, De kom ganska regelbundet och jag var uppe ett tag och höll koll på tiden. Det gjorde ont, men inte "nu är det dags"-ont. På förmiddagen skulle vi på föräldrautbildningen på Södra BB. Jag hade fortfarande sammandragningar. Ungefär 3 stycken på tio minuter. Jag hade svårt att koncentrera mig, men hade inte jätteont. Efteråt pratade jag och Daniel med barnmorskan och hon tyckte att en läkare skulle kolla så att det inte var på gång. Jag kände mig ganska lugn, men hoppades att Brödil skulle vänta åtminstone två dagar till. Nu var vi bara i vecka 37 och det är först i vecka 38 som man får föda på Södra BB och vecka 37+0, dvs vecka 38 skulle vi vara i redan på söndag. En läkare undersökte och livmodertappen var mjuk men jag var inte öppen. Läkaren sa att det kunde komma igång när som helst. Daniel blev nervös. Vi hade ju inte packat väskan. Jag tror inte att han hade fattat att det kunde komma igång så här tidigt. Jag hade trots allt ställt in mig lite på det iom att jag hade så mycket sammandragningar och för att jag blev sjukskriven för dem redan någon gång runt vecka 34.

Jag fick bricanyl utskrivet för att lugna sammandragningarna, men de lugnade ner sig lite senare på dagen och vi åkte hem till min farmor och farfar och lagade kantarellpaj och sa till min farmor, att nästa gång vi ses, då är det med en bäbis.

Jag sov dåligt nästan hela graviditeten. Många nätter var jag uppe mellan fyra och sex. Jag läste tidningar och böcker och surfade. Låg i soffan och klappade på Brödil. Längtade och oroades. Jag längtade så otroligt mycket. Daniel försökte få mig att ställa in mig på att Brödil inte skulle komma förrän den 25e september (BF 11 september + 14 dagar över tiden) Men jag vägrade. Om Brödil inte kom innan den 11e skulle jag bli tokig, sa jag.

Kvällarna de där sista dagarna innan den 26e ägnade jag åt att baka. Jag brukar inte baka och det var ingen medveten tanke eller någon vilja att följa alla råd om att fylla frysen nu. Jag vet inte varför. Den 25e bakade jag frallor. Jag hade glömt något, kanske att ställa om från snabbuppvärmning på ugnen, jag minns inte nu, men de blev inte så bra, och jag grät otröstligt. Hormoner?

När jag gick och la mig på kvällen var allt som vanligt. Jag somnade och sen sov jag som en stock. För första gången sedan graviditeten startade nästan nio månader tidigare. Jag vaknade inte för att kissa, inte för att vända mig, inte för att jag hade ont. Inte heller för att längta eller oroa mig. Klockan halv sex vaknar jag av att vattnet går. Jag hör inget knäpp så där som man har hört att man kan göra, utan det blir plötsligt bara blött. Väldigt blött. Det är heller ingen tvekan om att det är vattnet som gått. Jag vet att jag inte har kissat på mig. Jag väcker Daniel som reagerar helt logiskt?! med att vilja ta en dusch.

Efter nio månader av oro så blir jag helt lugn. Med vattnet rann all oro ut. Jag var lycklig och fokuserad. Jag tror att det är Daniel som ringer till Södra BB. Jag har inga värkar och har heller inte känt Brödil röra sig. De ber oss äta frukost och avvakta någon timma och sedan höra av oss för att se att jag har känt Brödil sparka. Det gör han ganska snart. Jag får i mig en halv fralla eller något sådant. Jag uppdaterar bloggen. Smsar Amanda att vattnet gått. Hon svarar att hon nästan kör av Essingeleden. Jag skrattar.

Vi får en tid för kontroll på Södra BB någon gång på förmiddagen. Jag har fortfarande inga värkar, bara lite sammandragningar, men ingen regelbundenhet alls. Jag får ligga med ett sånt där band på magen och de kollar Brödils hjärtljud och allt ser fint ut. Jag får med mig ett antal vuxenblöjor och en tid för igångsättning två dagar senare om det inte skulle komma igång av sig själv. Jag är nu i vecka 38 (37+4) och får föda på Södra BB, men inte om det blir igångsättning. Det gör mig plötsligt ingenting. Jag är bara så lycklig att Brödil vill komma lite tidigare än beräknat så jag slipper bli tokig av längtan.

Vi åker hem, köper kanelgifflar, körsbärstomater, risifrutti och proviva. Jag är fortfarande lugn. Vi köper pizza och jag ligger nästan hela tiden i soffan. Jag vill inte göra av med någon energi som jag kan behöva till senare. Jag har fortfarande inga värkar. Någon gång runt tre börjar de komma. Det gör inte särskilt  ont. Jag kan sitta i soffan och kolla klockan på datorn. De blir ganska snabbt regelbundna. Runt fem, sex minuter emellan. Ibland tätare, men uthärdliga. Jag andas, som om jag aldrig gjort annat, vilket jag ju inte heller har. Efter någon timma gör det ondare. Jag och Daniel sjunger psalmer. Jag är väldigt bestämd på vad jag vill sjunga när det gör ont. Det måste vara lite tempo. Daniel spelar gitarr. Jag klappar magen.

Runt fyra kan jag inte sitta still längre. Jag står och gungar och stampar så fort det kommer en värk. Daniel ringer förlossningen runt fem. De frågar om jag har duschat. Det har jag inte och jag är egentligen inte särskilt sugen på det, jag börjar känna att det är dags att åka in. Jag vill ju inte sitta när jag får värkar nu och jag vet att jag måste sitta i bilen. Jag går ändå med på att duscha. Daniel tycker att jag ska äta. Jag tycker att det gör riktigt ont nu. Jag står i duschen och skriker. Mellan värkarna matar Daniel mig med risifrutti. Jag står ut i kanske tjugo minuter. Sen går jag upp. Jag kräks upp all risifrutti och alla körsbärstomater. Sen klär jag på mig och vi åker in. Vi har fortfarande inte packat någon väska, men det går bra ändå, jag var inte ett dugg stressad över den där väskan som alla tjatar om. Bloggar jag läste om andra gravida hade skrivit lista efter lista på vad som skulle med. Vi packar snabbt och jag saknar inget.

Så åker vi in. I bilen pratar jag med pappa. Det går bättre än väntat att åka in, bara fyra värkar. Men så har vi ju inte så långt in till sös heller.

Klockan 17:50 kommer vi dit. En barnmorska med ett tyskt efternamn möter oss. Daniel parkerar bilen och jag andas mig igenom värkarna med henne. Inte någon profylaxandning tror jag, det har jag inte övat på, det är inte min grej, utan jag andas, så som det känns bra och det kommer helt naturligt. Det gör ont nu. Väldigt ont. Vi får ett rum. Det är fint. Barnmorskan kollar hur mycket jag är öppen. 4 cm. Vi får stanna. Jag trodde inget annat. De vill kolla hjärtljuden i någon halvtimma och jag måste ligga på rygg i sängen. Jag klarar det väldigt dåligt. Jag vill röra mig så fort det kommer en värk och de kommer oftare än var tredje minut nu. Maskinen uppfattar inte Brödils hjärtljud så bra, men det är mest för att jag rör mig så mycket. Jag är väldigt bestämd och tydlig med vad jag vill och inte vill. Inte alls mitt vanliga veliga jag. Jag är stark. Daniel pratar med Pär i telefon och berättar att jag svär en hel del. Det minns jag knappt. Jag får sitta på en yogaboll och gå lite med en gåstol. Det är inte alls skönt. Jag blir nästan övertalad att prova sterila kvaddlar, men ångrar mig som tur var.

Klockan 19:30 börjar jag med lustgasen. Jag tycker inte att den hjälper så mycket mot smärtan, men jag vet å andra sidan inte hur det skulle känts utan. Dock är lustgasen en stor hjälp, för att den får mig att fokusera. Eftersom jag rör mig så mycket kan de inte ha någon övervakning, så jag kan inte följa på någon monitor när en värk kommer eller är på väg bort, vilket jag har förstått ska vara ganska skönt, för då ser man att värken inte håller i sig för evigt. Men jag lär mig att efter fyra andetag i lustgasmasken blir det bättre.

Klockan 20:30 sätter de en skalpelektrod på Brödil för att kunna mäta hjärtljuden. Då är jag öppen sex centimeter. Det gör ont och tar lite tid och jag måste ligga stilla. Jag förstår inte riktigt vad de gör så jag blir arg och ledsen. Alla känslor är så nära.

Jag ligger ner på rygg. Värkarna kommer riktigt tätt. Ibland hinner den enda knappt sluta innan nästa tar vid. Jag sparkar med benen vid varje värk och andras lustgasen och kramar Daniels hand. Det går snabbt nu. Det sägs att det är bra att man öppnar sig en centimeter i timman. På 45 minuter öppnar jag mig nu fyra centimeter och 21.15 är jag helt öppen.

Det har varit skiftbyte och medan min "tyska" barnmorska rapporterar till S, den nya barnmorskan, sitter jag på toaletten, med lustgasen. Jag säger: varför är ni så korta? Det visar sig att min första barnmorska är över 1.70.

När S märker att jag är öppen 10 centimeter föreslår hon mig att jag ska ställa mig på knä i sängen mot sänggaveln. Jag säger: Det kan du fetglömma. Men sen gör jag ändå det. Brödil står fortfarande ganska högt upp. Men nu går det snabbt. Enligt förlossningsjournalen ställer jag mig på knä klockan 21.22. Klockan 21.30 kommer de första krystvärkarna. Jag är inte riktigt medveten om vad som händer. Eller så är jag extremt medveten och närvarande. Det är dubbelt. Jag är i mig själv på ett sätt som jag aldrig varit tidigare. Jag är där. Jag känner allt.

I förlossningsjournalen står "krystvärkarna kommer snabbt och huvudet kommer snabbt ner på bäckenbotten när A gungar med höfterna för att underlätta rotationen". Det här är inget jag minns att jag gjorde. Det var jag och ändå inte jag. Det var kroppen. Världens bästa kropp bara fixade det.

21:40 Signe Liv Mära Lo föds och världen blir aldrig den samma mer. Jag blir aldrig den samma mer.

Daniel och bästa barnmorskan S tar emot Signe och jag vänder mig om och får lyfta upp henne själv. Det är överväldigande och går inte att beskriva. Jag tänker inte ens försöka.