Att ha flyttat till hus med egen tomt(e)

Nog för att den här graviditeten gjorde att jag började längta mer efter att få flytta till något större, men då tänkte jag liten trea i Kärrtorp. Så slutade det med världens bästa radhus i Hökarängen. I slutet av maj flyttade vi in. En dröm bara det. Att få hela sommaren i huset. Inte slaskig höst, kall vår eller isig vinter, utan varm sommar och egen tomt. Inga tre trappor utan hiss, ingen stekhet balkong och sovrum som kokar. Utan dörren till baksidan ståendes på glänt jämt. Världens minsta och finaste trädgård att pyssla med som om den vore en bäbis, att hänga i, klappa katter, ha picknick, vattna, kolla hallonstället, kasta bort sniglar från. Så jäkla bra.

Lägg på eget sovrum. Bästa rummet med kvällsljus som får mig att vilja frysa tiden. En våningsäng till Lusen där hon peppar peppar oftast sover hela nätterna. Ett nyrenoverat kök, världens mysigaste vardagsrum med biblioteksdel med blomtapet och så en källare med ett eget berg i. I början sa vi till varandra nästan varje dag, jag och Daniel, kan det verkligen vara sant det här? Kan vi ha sån tur? Är det på riktigt? Bor vi här?

På gaveln lämnade förra ägarna en gammal bänk, där har man utsikt över ett litet berg med tallar och rönnar och gräs. Vår tomt sträcker sig bara några meter från gaveln, men det känns som om hela bergsknallen är Signes. Över den springer hon varje morgon för att kolla hallonstället som ligger mot framsidan. Efter frukost vill hon alltid gå ut på tomten. Tog ett tag att vänja henne av med att kalla den balkongen. Tomten är ju något helt annat i hennes världen. Hoho, här kommer Tomten, God jul!

Glädjedansen man kan slå till med över att hallonen börjat mogna.

 På tomten kan man få besök, både av främmande katter som tigger korv och vegopuckar...

... och av mormor och morfar.

Man kan också vattna blommorna, smörja in sig med solkräm eller bara chilla.

Huset alltså. Tomten alltså. 10 av 10 möjliga.