Pettsson och Findus

Sedan Signe var runt 1 år har vi läst Pettsson och Findus. Från början mest boken med tjocka sidor och ingen text, men nu har vi nästan alla böckerna. För något år sedan fick man berätta mer fritt kring bilderna, nu läser vi allt. Hon har ett Findus gosedjur, Pettsson och Findus pussel, hon älskar Pettsson och Findus på film, hon har kramat Findus på junibacken och nu har hon också besökt Pettsson och Findus på Julita.

Så himla bra grej. Lagom mycket folk. Pettsson och Findus tog sig tid. Hängde med alla barn. Lekte kurragömma, fixade en scen som barnen fick gå upp och uppträda på. Pratade. Gick på mucklarjakt.

 Ögonblicket då Pettsson dyker upp. Förvåningen och lyckan.

 Pettsson undrar om någon sett Findus och hur han ser ut om de ska hjälpas åt att leta. Signe är inte ett dugg blyg utan går fram och säger att Findus har gröna ögon. Eller ok, lite blyg, därav greppet om tröjan, men hon gick fram när alla andra barnen fortfarande höll lite distans. Tuffing!

 När Findus är hittad blir det kurragömma. Räknar till 30.

 Och nu, trix på scenen. Ett benvrid.

 Lyfta ett ben i luften. Applåder på det.

 Tack så mycket Signe!